Framtida figurationer
Sunday, November 1st, 2009Jag satt ikväll och bläddrade i en bok från 1964 som handlar om samtida konst. Sånt där pysslar jag ofta med, att bläddra i äldre skrifter som alla säger sig ha en någorlunda klar bild av rådande läge, samt vad som lett dit. För ett par år sedan bläddrade jag i en liknande dammig skrift från 20-talet. Jag minns inte författaren, ej heller titeln. Jag minns dock att jag satt jämte en stor gipsstaty och var pudervit om armen efter att jag läst klart den.
Rådande uppfattningar om konst på den tiden, i kölvattnet efter Duchamps pissoar, var egentligen inte nämnvärt olika än vad de är idag. Teorin att allt kan vara konst var förvisso inte lika bergfast, men dock existerande. Konstvärlden bedömer sedan huruvida det ligger värde i verket eller inte. Fine, inga frågetecken där. Jag har inget emot något alls nuförtiden. Att agera emot ett konstutryck är för mig kontraproduktivt eftersom konstverk handlar i dessa omfång – kritiserar du Anna Odell så är du per automatik en del av den kontext som i efterhand ska redogöras för. Om man inte ser på Anna Odell med välvilja bör man alltså knipa igen och hålla sig undan konstverkets medföljande kontextscanner som aldrig missar något. Johan Lundberg och Christopher Rådlund kan troligtvis i efterhand tacka Eva Ström och övriga skribenter för att dessa relaterade Figurationer till högerideologier helt så uppenbarligen åt fanders.
Om det är något som jag upplever konsten gjort under 1900-talet så är det att hämta energi ur kritik och att det är på många sätt därifrån den kommer. Alla teoretiska alternativ som presenterats – och de är många – har varit en form av kritik mot sina föregångare på något plan eftersom man inte godkänner en lösning genom att presentera en förnyelse. Föregångarens värde blir per automatik ett konsthistoriskt värde. Ur konsthistoriskt perspektiv hamnar alla verk till slut, givetvis. Samtidigt uppkommer diskursen ur kritik och därmed blir nästa uppläxning enbart en riktning åt det håll som konsten härnäst styr. Konst handlar om utveckling och således kan misstag i praktiken aldrig göras.
Problematiken jag upplever kring det här blir att verkets flaggskepp, oftast teorin kring sitt verk i förhållande till samtid, blir föråldrad med ett väldigt uppenbart bäst-före-datum. Vad man kan se är inte helt oväntat att den förbättring, alltså den skola som en förnyelse i andra sammanhang ofta ska ge upphov till, inte alltid är nämnvärt närvarande, om någonsin fullföljd eller genomarbetad. Jag personligen fascineras sällan av nya teorier och idéer, då jag vet att de i efterhand kommer ersättas av andra och bli konsthistoria, och då måste konsthistorien vara tilltalande. Via idén och teorin kan den givetvis bli så, men vad som återstår är nästan alltid bara en teori av vad man tidigare ansett är ett giltigt uttryck för sin tid. Det som är menat som provokativt kommer med allt kortare intervaller bli det som provocerade gårdagen. Och må så vara att denna skildring har sin rättmätiga plats i konsthistorien, för det har den givetvis – men Mondrian eller Malevitj teorier har idag bara detta, även om vissa kan finna beröring i en svart kub än idag. Men Rembrandt, till exempel, har något helt annat ifråga om att använda det som redan finns och sedermera göra det mästerligt. Sannerligen saknar jag dessa mästare. Det skulle väl vara Rothko då. Eller Bacon kanske.
I figurationsdebatten har det blivit lite extra tydligt att ett alternativ om en helt annan skola vill göra sig hörd. En debatt jag själv trodde skulle falna ut hastigt, men som tack vare skickliga debattörer (och ovan nämnda anklagelser från kritiker) hölls stången. Lars Vilks menar att retrogardisterna inte lyckats presentera ett tydligt alternativ. Och det må vara sant eftersom figurativ konst inte enbart hör Odd Nerdrum och lärjungar till. Mycket modern konst kan sammanfattas som figurativ. Men jag anar poängen där likväl. Jag antar att man vill belysa hantverket och ett relativt realistiskt, klassiskt och estetiskt måleri. Fritt från sensation i förnyelse, bara sensation i kvalitét och upplevelse, samt en viss befrielse från kontexten. Jag står dock till förfogande för eventuell rättelse om min aning. Det återstår helt klart att se vad Figurationer kommer resultera i härnäst. Jag måste dock erkänna att debatten varit oerhört givande från åskådarnivå.
Nu efterfrågar retrogardisterna inte något maktövertagande, men det kommer i slutändan bli ohållbart att inte erkänna det figurativa måleriet som en stadig, genuin medspelare. Alltså fullvärdig respekt av den konstitutionella makten i förhållande till antalet utövande och tradition. Argument för det här? Jo, det är ett ypperlig medium såväl som konstnärlig gren att uttrycka sig i, vilken har visat sig överlägsen flertalet gånger. Och det finns bortåt 600 års kunskap att inhämta som rent och skärt underlag för idéspridning. Och det är bra shit, det är den överlägset mest utvecklade skolan vi har inom konst.











I Olle Hägers och Kjell Tunegårds dokumentär Minnet av Messaure skildras historien om det sista stora vattenrallarsamhället i Sverige, berättad av dem som var där.
I morgon får pjäsen Negerns och hundarnas kamp med årets Guldbaggevinnare Claes Ljungmark i en av rollerna premiär på Teater Giljotin.
I nya utställningen Reflektioner visar Marie Beckman verk i keramik på Blås och Knåda.
I utställningen Skate Art for Charity visar tatuerare, konstnärer och artister bredden i dagens tatueringskonst samtidigt som de gör en insats för dem som har drabbats svårt i vårt samhälle.
I många av verken i utställningen There is no alternative används historiska perspektiv för att beröra nutida skeenden som det kommunistiska östblockets kollaps, den aktuella krisen inom finans- och bankväsendet och det problematiska förhållandet mellan kapitalism och idén om frihet.
Ett grått hus i den polska staden Lodz vilar på en hemlighet: Någonstans i trädgården ligger en skatt, ofattbara rikedomar som grävdes ner när nazisterna kom. I en ny svensk dokumentär får vi ta del av en högst personlig skattjakt.
Uppmaningen "Följ spåren! Välkommen till Evolutionsmuseet Zoologi!" står skriven på trappstegen som leder till utställningssalarna. Spåren är av två slag: djurspår i form av klövar och tassar och tankespår från Darwin.
Lo Kauppi debuterar som regissör med pjäsen Bergsprängardöttrar som bygger på berättelser från interner och vårdare på Hinsebergs och Ystads anstalter.
Kubansk litteratur står i fokus när författare deltar i uppläsningar och samtal på Stadsbiblioteket i Malmö.
Nu visas verk av den brittiske konstnären Michael O'Donnell på Örebro konsthall. Hans utställning med titeln Exit är i två delar och utgår från frågan om dödsstraff.