Likheten dessa musiker emellan är slående kan tilläggas.

“Follow the line all the way from B to E and you’ll hear everything Chopin had to say.”

Det är ofta sagt att alla människor faktiskt älskar klassisk, de vet bara inte om det.

Funkar inte klippet, klicka här.

Så det får bli att jag tvillingkör där, precis som en del andra gör här på KDebatt.

I övrigt finns inte mycket att önska, men lite kul grejer sker. Jag telefonklottrar inte längre, utan jag datorklottrar eftersom det enorma fanskapet i ateljén har visat sig bli ett projekt av löjliga proportioner. I och med att jag inte längre har tillgång till etsarverkstäder så får det bli lättsamma A5-blad med en hel uppsättning Staedtlerpennor. Fast det är löjligt kul det också.
Ikväll 21.15 är det partiledardebatt mellan Reinfeldt och Mona Sahlin, vilken jag hade tänkt mig se, men jag kommer troligtvis bara lyssna

Hursomhelst, igår var vi på ett välbekant ställe. Högerflanken av Frisksjön på ostkusten. Massa klippor, höjder och såhär års; meterhögsnö utan pardon. Minus 15 grader, fyra timmars oavbrutet klättrande. Nåväl, jag gillar friluftsliv och minusgrader botar man med rörelse och bra kängor. Pompe sprang lite drygt 200 meter för varje tio meter vi avverkade och om där fanns eftertraktade älgspår så var dessa tillintetgjorda av labrador/bordercolliediton. Vargspår syntes inte, men väl en del skott hördes i horisonten.

Väl uppe på 50 meters höjd ställer sig så fransmannen och säger på exakt det tungomål du kan föreställa dig; halvtaskig engelska med franska böjningar;

-Pelle, you know, I’ve been to a lot of places around the world but this is my number one favourite. Sweden.

Jo, jag vet, och det är inte första gången man hör det där. Uteslutande av annorländes människor. Bilfärden gav också kodakmoment av sällsynt slag då den nedåtgående solen formade sig till en låga, för att slutligen gestalta sig i en knallröd pelare:

Årets nyårsafton lär dock bli lite speciell. Två vänner från Frankrike är här, varav den ena chefar på kändisrestaurang i Nice. Så, det blir ostron och sånt där, plus en massa skumpa och finöl. Annat än blaskig kommunistöl.

Sen så kanske vardagen infinner sig, för då kan man måla utan avbrott igen. Nu ska jag dock röja upp lite, för det kommer besök från annorstädes.

Gott nytt år på er.

Är det något jag anser vara hutlöst tråkigt så är det att sitta och lyssna på folks berättelser om sina drömmar.

“Jo, liksom, jag satt på en brygga som liksom var ett flygplan och vattnet var liksom uppochned, sen kom en gås med ninjamask.. osv”

Men ibland blir det intressant när en viss rationalitet inträder och en tydlig symbolik kan skönjas. Som ett resultat av gårddagens feberchock, och därmed nattliga svettningar, kunde jag imorse greppa tag i en av dessa versrader  som myntades i den nattmara jag befunnit mig i;

“Ur de många olika synvinklar som uppdagades kunde man i en av dessa skåda hans innersta väsen.”

Jag har ingen aning om vad St Feber ville säga mig, men likväl ett lite intressant stycke prosa. Feberdrömmar är fantastiska. Jag är inte sjuk speciellt ofta, men jag tar tillvara på de märkliga scener den höga kroppsvärmen ger mig. I våras drömde jag att jag var en av de stackarna som låg i träbäddarna i Auschwitz. Och det var inte irrationellt, alls. Soldaterna, de utmärglade kropparna, lukten och den rekvisita som var runtomkring mig kunde likväl ha varit tagen från en riktig upplevelse, för där fanns inget typiskt drömsk. Och då kan man inte ens i sömnen intala sig att man befinner sig i just en dröm. Då blir det otäckt. Men återigen, folk kollar ju på skräckfilmer av en anledning..

I alla fall, jag skulle egentligen befinna mig i en pulkabacke just nu. Senare var det tänkt att bli glöggkväll med besök från Frankrike, Costa Rica och så mina svenska vänner. Så blir det inte. Istället ska jag sitta här under min surrealistiska korkek och låta tungotalet tjattra vidare.

I början av December råkade jag kläcka till min bror; “jo, jag tänkte rita nåt till dina ungar, typ lite så här..”
Det blev ett ganska maffigt projekt som pågått fram tills 09.00 imorse, samtidigt som jag målar på ett mastodontverk som mäter 180 x 135. Plus alla dessa akvareller, crosshatchingstudier och annat konstnärligt trams.

En av stadens aktörer på konstscenen ville att jag skulle stå som värd för hans utställning nu i juldagarna. Det hade jag tyvärr inte tid med, men jag hoppas det gick bra för honom.

Nu blir det Finöl. Mariestads Export för den som undrar. Som någon sade; ‘”de la’ gôtt me en mellanstor shtaad i kaggen!”

Sant. Med anledning av den senaste tidens fattiga bildinnehåll här på brädan så bidrar jag således med ett verk av yppersta klass, ärligt stulen från Lars Vilks blogg; Quentin Matsys, porträtt 1515:

När 90-talet gick till ända menade jag att 80-talet egentligen slutade först då Nirvanas Smells like teen spirit förlöstes i massmedia 1991. Ni som någon gång haft dagen-efter-konsert-nackspärr känner säkert till hur arenarocken och underhållningsakterna förbyttes mot trasiga jeans och romantisk misantropi. Grungen och nästkommande avkommor berättade sanningen för folk.

Det som utmärkte 90-talet fick sitt avslut redan 97-98, då den digitala tidsåldern och informationssamhället på allvar fick sitt genombrott. Ja, om du frågar mig. Numer är tidningar “gammelmedia”.

Att summera 00-talet är relativt enkelt. Tråkig konst, 11:e september, klimatkonferenser och underhållningsmedias intåg på gratismarknaden. Men det är roligare att dra ett streck över hela 1900-talet och beakta hur pennan studsar.

När vi snart skålar för 2010 så blir det dock extra tydligt att 1900-talet är över, och dåtidsbeskrivningen gör sig alltmer påmind eftersom den regelrätta generaliseringen och summering på allvar nått ljuset. Såväl 1950-tal som 1980-tal föses nu ihop med vardera gemensamma nämnare – förra seklets kategorier i form av kultur, politik, världssamhälle, media, klimat och ekonomi blir kort och gott 1900-tal. Tillbakablicken är ett faktum; 1800-talet och 1700-talet – ja, till och med renässansen – är inte längre obetydliga och dammskadade tillbakablickar.

Tänka sig att till och med 1900-talet kunde blir historia.

Jag har alltid funnit intresse i antagonistiska motsatser eftersom de på ett plan uppmanar till ett ickenyanserat beslut till en av dessa. Alltså att man tvunget ska välja symboliskt mellan påse 1 och påse 2, men där man får med sig lite skit i varje och lite godsaker i varje. Man väljer den med mest godsaker och skiten man får med sig får man helt enkelt stå ut med och försvarar i andan av de överhängande godsakerna. Eller så ignorerar man nackdelarna.

Låt mig förtydliga; I politiken finns det två välbekanta grenar; höger och vänster. Varje åsikt ner till gräsrotsnivå kan du i princip klassa som höger och vänster.Vänsterpolitiker menar att välstånd är en blomma som gror ur bottenskiktet och förgyller sin omgivning uppåt, emedans högerpolitiker anser att välstånd är regnet som ovanifrån bevattnar blomman. Vad man inte betänker är att båda dessa basala ideologiska inriktningar innehåller nackdelar redan i sin mest basala form. Högern gillar att plaska i sitt eget vatten och vänsterns klängväxter virvlar sig ibland runt sin egen stam istället för uppåt.

Den här sortens logik återfinns inte bara i politiken, utan givetvis även i konsten. Eller, måleriet.

Om samtidskonsten framöver ligger i dödsryckningar, så återstår ju givetvis att bana väg för nästa steg. Och det är fler än en person som talar om en tillbakagång redan i dessa dagar. Antingen till det klassiska, eller bara moderna eller postmoderna. Kanske en hybrid. Eller bara retro grejer, som i musiken. Eller så kommer en helt ny era då skickliga målare får vänta i tamburen ytterliggare en period eftersom man lyckades förnya ett steg till. Eller så gör man som nu, att man helt enkelt fortsätter given stig genom ett landskap av klagosånger som muttrar att konsten blivit tråkig och enfaldig. Nöjda finns, men de är mer defensiva än tidigare kring sitt skötebarn Samtidskonsten.

Det är alltid intressant att skönja vad morgondagen har i sitt sköte. Man kan vara säker på att den kommer skilja sig från idag, men att försöka hitta logiken som leder fram till nästa epok i konsthistorien är meningslöst. Det vore enkelt att säga “allt är prövat, nu vänder vi”. Men lika enkelt är det att påstå att “nu fortsätter vi på given väg”. Likaledes finner man att när förändringar väl sker så är dessa barnsligt självklara, men bara från ett retrospektivt perspektiv.

Om jag skulle önska något av framtiden och dess logik så vore det trots allt en obarmhärtig utkristallisering av vänster- och högerindelningen.

Figurationer i somras blev av kulturvänstern traditionsenligt stämplat som traditionsenligt måleri i den högra fåran. En del tafatta och pinsamt okunniga kritiker menade extremhögern. Sen drogs paralleller till Duchamp och vänsterkonst och ingen kunde vara riktigt säker på om den slående kontrasten som Figurationer medförde, i själva verket kunde vara ett klockrent klassiskt vänsteralternativ i kontrast till sin egen tid. Den institutionella åsiktshegemonin (populärt uttryck, jag vet) jämförs alltmer som en liknande vapendragare till forna tiders akademism som impressionisterna bekämpade.

Så inte heller här kan man använda sig av den väl slitna antingen/eller-devisen då vänstern i nutid biter sig i svansen om man högerstämplar klassisk högerkonst. Bort alltså med den sortens indelning, om jag får be.

I liknelsen jag gjorde i indelningen, alltså påse 1 och påse 2, vill jag mena att vi istället öppnar båda, häller ut rasket och sorterar bra från dåligt.

Jag fascineras en smula över den tradition som Nobel faktiskt är – jag menar; hur många länder kan stoltsera med att vara ansvariga för världens mest prestigefyllda pris? Samtidigt är det ju en jävligt stel tillställning och personligen får jag nästan lite panik när jag föreställer mig hur det måste vara att få Nobelpris. Man hamnar jämte nån kunglighet och jag kan inte direkt tänka mig att den här avslappnade jag-och-du-känslan är speciellt överhängande. Det räcker med att jag ockuperar en bänkrad på ett dop för att paniken ska infinna sig. Jag brukar då underlätta stämningen med att dra satanistvitsar till mina bänkgrannar.

När jag som yngling redogjorde mitt välarbetade arbete om Rembrandt glömde jag precis allt. Jag stod tyst i en minut och sprang sedan ut ur klassrummet. Det skulle nog inte uppskattas av SVT och Nobelkommitten när jag i direktsänd teve skulle hålla mitt tal.

Och sedan minglet. Häromdagen var jag hemma hos en vän vars flickvän har haft lite ekonomiska bekymmer i samband med den senaste krisen. Jag nämner då att hon bör söka socialbidrag. För, då får man gratis tandvård. En timme senare, och därmed en timme för sent, insåg jag sambandet mellan hennes ytterst sura (och väl slutna) min och min replik. Tänk om jag nu skulle bli uppbjuden på vals av exempelvis Maud Olofsson. Det skulle inte kunna sluta i något annat än en lavett. Jag menar, det är ju Maud Olofsson.

Sån där är jag. Jag glömmer namnet när jag ska presentera mina flickvänner, drar bögskämt framför bögar och frågar tjocka kvinnor hur långt gångna de är. När jag är full näckar jag gärna och ser jag en urringning som tilltalar mig så granskar jag denna på mycket nära håll. Om jag hamnade jämte prinsessan Madeleine skulle jag med all säkerhet bli utburen av vakterna.

I kassan på Ica klämde jag fast 15 kilo hundmat mellan knäna, men vad som inte var speciellt intelligent var att jag för dagen hade träningsbrallor med lite sliten resår. Där stod jag längst fram i en full kö med byxorna nere vid anklarna. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna ske när kungen överlämnar priset och checken. Jag vet inte hur många gånger jag kramat folk som räckt fram handen i läglig höjd för en handskakning. Vi snackar löpsedelsmaterial när kungens hand befinner sig i mitt skrev.

Så jag skulle tacka nej till ett Nobelpris av förståeliga skäl.