Då var det dags för Stephans och min årliga julresa. Stephan är alltså fransosen jag beskrev i ett tidigare inlägg. Han är du med dussintalet Hollywoodkändisar och har tydligen både en och två mobilfoton som skulle rendera i en hyfsad svensk förtidspensionering. Det tycker jag är coolt. Mindre coolt är för övrigt att jag skulle vara kulinarisk på nyårsafton och smaka ostron. Kräkreflexerna gav med sig efter en dryg timme.

Hursomhelst, igår var vi på ett välbekant ställe. Högerflanken av Frisksjön på ostkusten. Massa klippor, höjder och såhär års; meterhögsnö utan pardon. Minus 15 grader, fyra timmars oavbrutet klättrande. Nåväl, jag gillar friluftsliv och minusgrader botar man med rörelse och bra kängor. Pompe sprang lite drygt 200 meter för varje tio meter vi avverkade och om där fanns eftertraktade älgspår så var dessa tillintetgjorda av labrador/bordercolliediton. Vargspår syntes inte, men väl en del skott hördes i horisonten.

Väl uppe på 50 meters höjd ställer sig så fransmannen och säger på exakt det tungomål du kan föreställa dig; halvtaskig engelska med franska böjningar;

-Pelle, you know, I’ve been to a lot of places around the world but this is my number one favourite. Sweden.

Jo, jag vet, och det är inte första gången man hör det där. Uteslutande av annorländes människor. Bilfärden gav också kodakmoment av sällsynt slag då den nedåtgående solen formade sig till en låga, för att slutligen gestalta sig i en knallröd pelare:

Nyår känns lite som kaka på kaka. När väl julstressen till synes fått ett avslut så är det alltså nyårsstress istället. För egen del så kommer också en födelsedag i början av januari. Snart dags för en sån där all-uppvaktning-undanbedes-annons i Smålandstidningen. Trots att jag bara fyller 27.

Årets nyårsafton lär dock bli lite speciell. Två vänner från Frankrike är här, varav den ena chefar på kändisrestaurang i Nice. Så, det blir ostron och sånt där, plus en massa skumpa och finöl. Annat än blaskig kommunistöl.

Sen så kanske vardagen infinner sig, för då kan man måla utan avbrott igen. Nu ska jag dock röja upp lite, för det kommer besök från annorstädes.

Gott nytt år på er.

Ja, då var det jul. Ska inte dra nån nu-ligger-snön-vit-och-skinkan-står-på-bordet-refräng, men en sak kan jag säga; hur mycket man än säger sig hata julen så finns det en och en annan ljuspunkt i spektaklet. Min familj har sjunkit obehagligt mycket i antal sedan jag var liten, så det är på gott och ont. En påminnelse om diverse jävligheter, men samtidigt en fingervisning om det som finns och bör uppskattas.

I början av December råkade jag kläcka till min bror; “jo, jag tänkte rita nåt till dina ungar, typ lite så här..”
Det blev ett ganska maffigt projekt som pågått fram tills 09.00 imorse, samtidigt som jag målar på ett mastodontverk som mäter 180 x 135. Plus alla dessa akvareller, crosshatchingstudier och annat konstnärligt trams.

En av stadens aktörer på konstscenen ville att jag skulle stå som värd för hans utställning nu i juldagarna. Det hade jag tyvärr inte tid med, men jag hoppas det gick bra för honom.

Nu blir det Finöl. Mariestads Export för den som undrar. Som någon sade; ‘”de la’ gôtt me en mellanstor shtaad i kaggen!”

Sant. Med anledning av den senaste tidens fattiga bildinnehåll här på brädan så bidrar jag således med ett verk av yppersta klass, ärligt stulen från Lars Vilks blogg; Quentin Matsys, porträtt 1515:

Idag har jag sett hela Nobelspektaklet.

Jag fascineras en smula över den tradition som Nobel faktiskt är – jag menar; hur många länder kan stoltsera med att vara ansvariga för världens mest prestigefyllda pris? Samtidigt är det ju en jävligt stel tillställning och personligen får jag nästan lite panik när jag föreställer mig hur det måste vara att få Nobelpris. Man hamnar jämte nån kunglighet och jag kan inte direkt tänka mig att den här avslappnade jag-och-du-känslan är speciellt överhängande. Det räcker med att jag ockuperar en bänkrad på ett dop för att paniken ska infinna sig. Jag brukar då underlätta stämningen med att dra satanistvitsar till mina bänkgrannar.

När jag som yngling redogjorde mitt välarbetade arbete om Rembrandt glömde jag precis allt. Jag stod tyst i en minut och sprang sedan ut ur klassrummet. Det skulle nog inte uppskattas av SVT och Nobelkommitten när jag i direktsänd teve skulle hålla mitt tal.

Och sedan minglet. Häromdagen var jag hemma hos en vän vars flickvän har haft lite ekonomiska bekymmer i samband med den senaste krisen. Jag nämner då att hon bör söka socialbidrag. För, då får man gratis tandvård. En timme senare, och därmed en timme för sent, insåg jag sambandet mellan hennes ytterst sura (och väl slutna) min och min replik. Tänk om jag nu skulle bli uppbjuden på vals av exempelvis Maud Olofsson. Det skulle inte kunna sluta i något annat än en lavett. Jag menar, det är ju Maud Olofsson.

Sån där är jag. Jag glömmer namnet när jag ska presentera mina flickvänner, drar bögskämt framför bögar och frågar tjocka kvinnor hur långt gångna de är. När jag är full näckar jag gärna och ser jag en urringning som tilltalar mig så granskar jag denna på mycket nära håll. Om jag hamnade jämte prinsessan Madeleine skulle jag med all säkerhet bli utburen av vakterna.

I kassan på Ica klämde jag fast 15 kilo hundmat mellan knäna, men vad som inte var speciellt intelligent var att jag för dagen hade träningsbrallor med lite sliten resår. Där stod jag längst fram i en full kö med byxorna nere vid anklarna. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna ske när kungen överlämnar priset och checken. Jag vet inte hur många gånger jag kramat folk som räckt fram handen i läglig höjd för en handskakning. Vi snackar löpsedelsmaterial när kungens hand befinner sig i mitt skrev.

Så jag skulle tacka nej till ett Nobelpris av förståeliga skäl.

Jag-har-massa-inspiration-och-det-går-bra-som-fan-med-allt.

Jag gillar summeringar.

I fredags satt jag likt ett speedat barn på julafton och inväntade en julklapp från mig, till mig. Jag har röjt i ateljén och det enda som i princip saknas för att ockupera mig likt en eremit nu i vinter är lite penslar, färger och dylikt. Men försändelsen var försenad. Ett par väl valda facklitterära okvädesord senare fick jag dock inse att grejerna kommer på tisdag, alltså imorrn. Helgen fick istället ägnas åt att teckna och skissa.

Hursom, jag tror den inledande summeringen gör sig rättvisa. Det är Nässjö, det är december. Tristessen är en baneman som vinner mark tills man tvärt avbryter, och vad kan en konstnär egentligen önska sig av vardagen? Jag slängde ut teven av denna anledning. Skulle mojängen jag just nu sitter och fingrar på trilla samman skulle jag inte gråta för det. Nej, det är nog trots allt en tillvaro jag i en mer livlig tid säkerligen skulle efterfråga. Så jag hoppar fram till julruschen direkt och önskar mig inget annat än lugnt och ro. Och där var den.

I somras gjorde jag diverse undanflykter medvetet från sociala haranger ut på landet. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal eller ett tecken på att man inte längre är purfärsk tonåring? Eller ett tecken på att man tar sin syssla på allvar? Ja, svaret får man i de där gyllene stunderna då penseln lever sitt eget liv på den sträva duken. Ja, åtminstone känns det lite så. Alla med förkärlek för skapande vet vad jag pratar om. Och nu snackar jag inte om de där måla-är-kul-och-ska-vara-avslappnande-verserna, utan åt det allvarliga hållet när måleriet och arbetet i vissa få sällsynta stunder ger svindel. Man står där efter x antal timmar och frågar sig själv om det överhuvudtaget kan existera något annat än det man nyss tillverkat. Jag vill inte gärna spä på alltför mycket av den här något dumromantiska uppfattningen av måleri. Man har hört den visan allt för många gånger om hur fantastiskt det är att måla. Det är nästan lite kitsch över den uppfattningen.

Men saken är ju faktiskt den att det är det. Ibland redan på idéstadiet, ibland i skissen. Ibland sker saker när de första färgerna besudlar duken, och ibland kan det bli fyrverkerivarning när man befinner sig mitt i. Att hitta G-punkten i måleriet kräver dock tålamod.

Jag hade en lärare som gav mig rådet att inte bygga upp mina alster av enbart efterätter. Är man sensationslysten och ute efter trippen måleri kan ge, kan man, som jag, ibland ha svårt att finna tålamodet i att taktiskt arbeta sig fram och invänta just – efterätten. Alltså det sista, vilket oftast kan innebära både en och två föreliggande etapper i det schematiska arbetet som är väldigt tråkiga och inte alls fyllda med upplevelse. Så vad göra? Det är lockande att söka expressionistiska vägar och arbeta som en besatt galning från första stund. Det är, som jag påpekat tidigare, lätt att förleda sig själv in på vad som egentligen är expressionistiskt arbete. Alltså uppfattningen att det där översinnliga faktiskt kan nås via lek och lattjo i nån sorts magiskt seans där penseln och färgen är förbindelselänken till nåt larvigt paradis där nymfer och kuratorer ligger på klorblekta molntussar. Men att balansera upp sitt arbete och bygga upp påtagande spänningsmoment blir i missförståelsernas värld halvkonstnärligt arbete där verkligheten förvandlas pekfingerpöbel.

Ja, det är lätt att tro det i alla fall. Ingen tänker på att dansgolvet där kärlek och upplevelseenergi floras likt en kedjereaktion i själva verket är byggt av en kunnig hantverkare.

Låt oss lämna det här antingen/eller-tänket åt 1900-talet där det hör hemma.

Där åkte ännu en beställning iväg till Zinkvit.se. Jag vill också minnas att jag vid ett svagt inspirationsbetyngat tillfälle beställt typ 30 kilo lera, samt att en kontakt till mig kunde fixa grafikpapper som är så tätt packat att det måste ligga i blöt två dygn innan användning. Vilket i sin tur påminner mig om att jag måste börja etsa ordentligt igen, men det påminner mig mestadels att jag inte har möjlighet till dessa förehavanden om jag inte gör som min gotländske kollega och inreder en grafikverkstad.

Men det är kul att vara materialist i konstvärlden. I somras efterlyste jag på min folkhögskola någon som kunde fixa dukar i femmetersformat till mig. Alltså 500 x 375 cm lite drygt. Det fanns en som kände en, som kände en kille. Men det blev inte av eftersom ingen kunde snickra till en ateljé storlek lagård till mig för ett lämpligt pris.

Nu ska jag bege mig neråt stadens gator. Den där tolv ton tunga Kolskyffeln av Carl Fredrik Reuterswärd för två miljoner som står mitt på torget förargade en hel generation nässjöbor i slutet på 90-talet när den invigdes. Jag gillar den dock mer och mer, så jag tar nog en tripp både förbi och runt.

För att spinna vidare på bloggfenomenets vara som demokratiskt superfenomen; jag har skrivkramp idag. Och detta kan jag alltså blogga om.

Nåväl, nog om det. Nu ska det handla om djuplodande genuskonstessäer. En vän till mig uttryckte sig i förra veckan på följande sätt:

- Alltså, jag tycker ju konst är ganska.. Ja, alltså lite bögigt faktiskt. Men jag tycker fan inte alls att du är bögig.

Ja, det är ju inte så att vi konstnärer är ute och brännmärker boskap direkt.

I full färd med en marmorfallos?

Jag har fått en smärre förkärlek just i att diskutera konst med totalt oinvigda personer. Det ska sägas att jag lätt blir fartblind med vad jag företar mig, och det kan vara en uppfriskande reality check när man medvetet ställer sig bortom räckhåll för sitt älskade subjekt. Jag gillar när Anna Odell står i TV4 och ska förklara sitt projekt utan trettioelva stycken “skapa en frågeställning” i varje mening. Jorå, visst ställer vi våra frågor alltid.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med dagens inlägg faktiskt. Nu ska jag dock ge mig ut på en oerhört heterosexuell och manlig söndagspromenad med Pompe. Tidelu.

En rad märkliga företeelser inträffade imorse när jag gjorde en repa neråt stan. Min syster med pojkvän kommer hem från Gran Canaria senare ikväll och mellanlandar här i staden. Det blir det samkväm, bildvisning och ja, öl och whiskey.

Väl inne på Systembolaget börjar en herre packa ner mina öl i sina påsar. Det här går ju givetvis inte för sig, men herrn var pensionär och jag påpekar som den unge gentleman jag är, att dessa öl är mina. Döm om min förvåning då samma sak sker senare inne på Konsum. En herre i ungefär samma ålder börjar packa ner min mat. Ja, skillnaden var den att det var mina påsar, så jag lät det hela fortgå tills dess att han var klar. Sen påpekade jag att hans kaviar, tobak och folköl låg på andra sidan, med hans påsar. Men tack för hjälpen.

Märkligt. Innan dess skulle jag ta ut pengar från bankomaten, men tack vare ett tekniskt problem så hänvisades alla till en tambur inne i banken där det finns diverse in- och uttagningsmöjligheter. Samt en dator där man kan surfa enbart på Swedbanks hemsida. En stor muslimsk familj turades om inbördes att ivrigt och med stor upptäckarlust fingra på tangentbordet, utan att bry sig om vad som försiggick på själva skärmen . I 20 minuter. På andra sidan rummet sitter en av stadens uteliggare och röker. Det får man inte, så polisen var också där och avvisade honom mot väldigt underhållande protester från mannen ifråga. Ord som inte kunde urskiljas annat än som rossliga läten, men med ett väldigt tydligt budskap.

Senare hade jag precis avslutat ett samtal med konstnärskollegan Daniel, då en herre på en lyxig mountainbike cyklar fram till mig. Mannen ifråga är vapendragare till den den tidigare avvisade uteliggaren, så jag antar att fredagsnatten för honom varit ganska givande ifråga om cykeln. Han började tala med mig:

- Det är ett jävla skit du..
- Jaha. Vadå?

Jag får inget svar, bara ett nonchalant leende från mannens rynkiga mungipa innan han rullar vidare, minglades bland stadens mer nyvakna folk. Märkligt. Jag går förbi Swedbank och ser stadens konstutbud i skyltfönstret. Barn, målade i de mest hemska grälla färger. Jag kan se tantens tankebubbla framför mig:

“Ja. Gräs är ju grönt, då ska det alltså vara grönt. Det är en fin färg. Sen är det ju också fint med rosade kinder. Då ska det vara rött där. Himlen är ju blå, och då får den bli blå. Och huset jag vill ha med måste ju vara rött också.”

Ja, världen var så svart och vit för mig också en gång. Sen tog farsan fram en röd lampa, riktade den mot det vita kylskåpet och sade:

- Är kylskåpet fortfarande vitt?

Jag förstod poängen, om än lite långsökt demonstrerat. Ingenting blev sig likt i bildens värld, men min lärare förstod minsann inte:

- Snö är vitt Per. Du kan inte använda blå förstår du väl?

Som protest målade jag på lågstadiet all snö knallröd. Som förklaring sade jag att “i den här staden finns bara röda gatulampor. Och det har varit värsta slakten också!”.

Efter att ha kräkts mentalt över den onyanserade, baskolorerade värld tanten uppvisat i skyltfönstret gick vidare mot Apoteket. Jag har en liten nätt fäbless för diverse munsköljmedel, jag tycker det är trevligt att dofta mintapotek i käften när man pratar med folk. På avdelningen där man löser ut recept ser jag att hela tre åldringar står upp emedans alla sittplatser är ockuperade av bra mycket yngre personer. Bland annat en bekant kvinna i min ålder. En apotekare kommer ut och ber att åtminstone tre personer makar på sig för de stackars pensionärerna, som troligtvis redan är sjuka och trötta nog efter att ha tagit sig ända till Apoteket. Sicket ohyfs, men med stor skam i ögonen reser sig alla och lämnar plats.

Men jaha. Jorå, nu har ateljétiden förskjutits rejält. Jag går numer upp runt 06.00 på morgnarna. Jag är 26 år gammal men beter mig som en tant.

Förvisso är det skönt. Det ligger nånting väldigt speciellt i att kliva upp tidigt. Ett sorgligt faktum är att man inte kan ha både och. Sena kvällar och tidiga morgnar. Man väljer, och vanligtvis är jag uppe sent, riktigt sent. Så sent att det blir tidigt. Så tidigt att det blir sent.

Pompe är rastad, nyäten och ligger intill, gäspandes med ett slemmigt tuggben fastklämt mellan framtassarna. Han somnar när som helst. Jag sitter med morgonkaffet och ett tiopack wienerbröd jag fick av min gode väns flickvän som arbetar på konditori. Singelfrukost. Utanför hörs det att grannkatten gjort sitt för natten. När jag vände mig om från det digitala ljuset såg jag i morgondunklet bara en stor svart skugga som kravlade sig uppför altanstommen till andra våningen. Katten måste ju väga bortåt 10 kilo.

Under vinterhalvåret sker en mycket tilltalande sak med horisonten; istället för den ljusa strimma som letar sig upp bakom granmattan finns bara en svart massa. Som en vårdagsbild, fast i negativa färger. Himlen är bara ljus nog att urskilja de träd och byggnader som vid en viss synvinkel letar sig en bra bit ovan horisontlinjen. Så här i ottan är allt som en Lerinsk mardröm, ett spel med kontraster i saknad av ljusa himmelska toner.

De människor man möter skulle nog byta med mig. Jag kan när som helst krypa in under duntäcket, in i idet. De ska till jobbet. Inte har de bil heller eftersom de promenerar.
Vintern känns alltid melankolisk, som en enda lång version av Jerry Williams dramatiskt vemodiga En vintersaga. Den känns folkligt 70-tal, jag ser Peter Tillbergs Blir du lönsam, lille vän framför mig. Jag undrar om de stirrande elever som utgör verket senare blev det. Påminner mig om när jag själv arbetade vintertid. Man kliver in på ett dammigt lager och sätter sig i en lika dammig motviktstruck, gäspandes och förbarmandes över att den fattiga och dyrbara strimma ljus det nordiska vinterklimatet dagligen skänker oss, passerar revy bortom såväl arbetstid som lagerväggar.

Utanför fönstret faller snön som en behövande yrvädersvit magnecyl mot den dunkla folkliga huvudvärken. Kontrasterna är ögonbedövande, enbart de former som är vertikala lyckas behålla sin dova ursprungsfärg, tillsammans med de små grenar och löv som skakar likt en sista dödsryckning när vinden gör sig tillkänna. Löven kommer falla ner och dö, det är bara den hårdnackade gran- och tallbarren som står emot såväl snö som förfrysande vind.

Pompe bryr sig inte. Snön är ett återkommande fenomen för den kolsvarta jycken som gladeligen kastar sig rakt in i de stora vita högarna för att se vad som dväljs därunder. Han far fram som en tecknad seriefigur, det brukar ta ett par sekunder att komma nånvart på isgatan efter att han börjat sin galopp mot nästa snödriva. Han har i dagarna fått extremt fettberikat hundfoder som verkar ha gett välbehövlig energi. Då är det fritt löp i skogen som gäller. Han hittar alltid kul grejer där. Älgar till exempel.

Själv kliver jag in i ateljén, stelfrusen. Men det är härligt. Igår blev det många öl för att vara onsdag. Många skratt också för den delen, för att vara småländsk vemodig senhöst.

Läste en artikel i Aftonbladet om gårddagens människovarelser och deras fysiska styrka. Inte oväntat, men heller inte ointressant.

“[...]..dagens bågskyttar skulle inte ha en chans mot de mongoliska bågskyttarna på 1100-talet som kunde få i väg pilarna sex gånger så långt samtidigt som de satt på en galopperande häst.

– Vi är den sorgligaste skara av manliga Homo sapiens som någonsin funnits, säger antropologen Peter McAllister till Reuters.”

Jag gillar sistnämnda uttryck. Undrar hur vi kommer se ut om 1000 år. Förslappade, bleka och arslen formade som kontorsstolar. Man får ju faktiskt tänka på att vi en gång i tiden hade egenskaper inte helt olika djur. Vi borde skämmas.

När jag vaknar tar det sin ringa tid innan jag kommer igång. Jag kan ligga kvar en halvtimme i sängen och punda färgskalor, sen kliver man upp och tar med sig penslarna från gårddagens session. Ja, man skulle ju ändå till köket och kaffebryggaren. Man börjar dagen med ett telefonsamtal till konstnärskollegan på Gotlandet. Man sätter sig vid datorn och kollar meddelanden, knegar lite kultur och kliar sig själv på diverse okyska ställen. En fet snus givetvis, och kaffe. Sen in i duschen. På med kläder och där sitter alltså djuret Pompe, som alltsedan jag öppnade ögonen två timmar tidigare varit helt färdig att börja dagen i rasande takt. Evolutionen har gjort sitt.

Ja, man borde ju skämmas. Han är bortåt 50 bast i hundår, själv sitter jag med mina pigga 26 vintrar och suckar som en rysk gruvarbetare.