När jag var på Louisiana Museum of Modern Art för lite drygt ett år sedan var jag där dels för att spana in den temporära basutställningen, dels för att kika på danske Per Kirkebys alster i vad som var en samlingsutställning med danskens livsverk. Dock fanns det ingenting i Per Kirkebys måleri som tilltalade mig just då, så varför inte ge det försök. Men inte heller nu lyckades jag greppa vad i hela fridens namn hyllningskören yrade om. Det är kortfattat expressionism med vissa figurativa inslag, med en touch av nordisk natur. Drama, jätteformat och på pappret väl genomgående och seriöst måleri. Jag borde på samma papper gilla Per Kirkeby.

Det har aldrig skett att en konstnär tilltalar mig vid första ögonkastet. Det krävs mognad och en långtgående process.

Jag tilltalas inte nämnvärt av konst, tro det eller ej. Finns där tio, femton verk på en galleriyta så gör jag alltid en snabb överblick och vanligtvis ger jag det dito tio minuter, ibland en kvart. Klassisk såväl som modern eller ultramodern konst. Har inte färgerna, formerna eller vad-det-nu-må-gälla berört mig, så sväljer jag snitten och går gärna därifrån. Den egenskapen hos mig ligger inte i att jag på något sätt skulle vara en förnäm eller kräsen konstkännare. Nej, den egenskapen bottnar i det faktum att jag inte strävar efter att tycka om konst. Jag finner svårt att respektera det tvungna gillandet av konst som ett verktyg för att vara konst. Alltså konst som ett medvetet personlighetsdrag. Jag är inte ute efter att förstå nånting jag inte förstår, jag är ute efter att på djupet förstå den sortens konst som besitter otvivelaktig kvalité i ryggmärgen.  Längst in, längst ner. Därför kan det dröja uppåt ett år eller mer för att jag ska få upp intresset för en konstnär och dennes verk.

Per Kirkeby är ändock ett lysande exempel. Hans verk tilltalade mig inte då, men på ett omedvetet plan har bilderna dröjt sig kvar efter utställningen i Louisina och först nu i dagarna så gav jag efter för dessa små visuella spasmer som inte ville låta mig vara. Jag googlade den målande dansken och visst – där var de. Inte 3 x 5 meter som i Louisianas hallar, utan små, pixliga och nästan löjligt odramatiska så här på min laptop.

Det visade sig att Per Kirkebys målningar innehade den unika sortens kvalité som jag tidigare bara funnit hos Mark Rothko. Eller när man som liten grabb bläddrade i morfars bok om Anders Zorn och inte förstod varför karln målade slarvligt. Ett år senare slog man upp samma bok med enorm entusiasm eftersom frågeställningen inte upphörde för att boken varit stängd.

Jag såg Kirkebys målningar och det ska sägas att jag fortfarande var skeptiskt. Burriga färger, formkonstellationer som smakade bittert, löst hängande dumspontana penseldrag och enorma dukformat som i min bok inte utstrålade en dramatisk odyssé, utan en sorts voluminös kompensation för bildspråket.

Men så vänder man sig om, går därifrån. Man glömmer museet, intrycken och vad som åts till lunch. Giacomettis skulpturer är förvisso en självklar sevärdhet i Louisiana, likaså New York-rummet. Men i bussen på väg hem så var det alltjämt en liten besvikelse eftersom Kirkebys målningar i all sin prakt inte visade sig vara kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom.

Men trots det, visst dansade de dumspontana penseldragen fram där längs med att tiden gick, ett efter ett. Man bläddrar i en grafikkatalog från sent 80-tal och märker att de sidor som innehas av Kirkeby numer har flertalet fingeravtryck i sidkanten. Man går in på en tysk konsthalls hemsida och det första av alla hundra namn man ser är – Per Kirkeby. Jag letade inte ens.

När jag var yngre hade vi grisar då jag bodde på landet. Fina sådana, väldigt lyckliga kultingar som åt dagsfärsk överbliven mat från stadens restauranger, pizzerior och allehanda matställen. Ny fräsch halm dagligen och inte nog med det – de hade konst på väggarna. Min farsa var lackerare och i verkstaden där han höll till skyddades golvet av pappskivor. Bänkarna skyddades av dessa också, och då svinstian var inredd och färdig för svineri i början på 90-talet, täckte dessa pappskivor väggarna; för utseendets skull.

Det var en märklig utställningshall. Sex grisar som sov, åt, samt bajsade och kissade i en modern surrealistisk omgivning med spontan droppkonst – faktum är grisarna vid ett tillfälle till och med inmundigade purfärska vernissagesnittar. Vernissaget tillhörde en av Smålands mer framstående konstnärer, men som efter sitt beslut att vernissera i Nässjö säkerligen hade en och två åsikter om att merparten av snittarna som egentligen var tänkta för folk med alltför mycket parfym (och åsikter), istället fick serveras i en Pollock-liknande permanent utställning där grisar stod som betraktare.

En utställning som inte alls var menat som utställning. Konstverken var på ett sätt readymades, men då de inte befann sig i ett sammanhang som kunde förklara dess betydelse, blev dessa.. Ja, vadå? De hängdes upp för grisarnas skull. Den bakomliggande tanken var i det här fallet väldigt fattig, om ens existensberättigad.

Grisarna hade säkerligen smakat likadant utan droppkonst och kalorisnåla snittar. Dock, hade någon uppmärksammat “utställningen” (japp, jag tror situationsteckena kring ordet förtjänat sin plats där), så hade den fått mening och verkan och genom sin uppmärksamhet också fått ett betydande sammanhang. Utställningen bekräftade för mig tidigt att konsten lever, verkar och finns till enbart i sin kontext. Det fanns ingen tanke bakom, så inte kan det väl klassifieras som konst. Men där fanns besökare, där fanns snittar och där fanns ju faktiskt verk på väggarna. Om än inte konstverk. Men om vi vänder på det. Ta bort sammanhanget och skåda verket som en naken gestalt utan någon form av kontext?

Man kan spela upp en Mozartdänga för ett barn – eller till och med en växt – och den kan uppskattas genom sin fulländning som ensamt stående verk utan varesig förhands- eller efterinformation. Alltså helt utan inramning och sammanhang. Men finns det konst som genom sin anonymitet och bara genom sin tillblivelse, kan väcka känslor enbart genom sin ensamma och otillhöriga uppenbarelse? Tro mig, det är därför jag håller på med det här. Det finns ingen tidlös konst, i så fall måste den på samma maner också vara geografiskt oberoende, samt oberoende av det kulturbefläckade intellekt  som bedömer den. En bild på en duk i sig kan inte få en Pelargon att blomma.

Superuniversal konst, således. Många menar att Rothko’s konst var så oerhört basal att den i praktiken inte behövde varesig förklaring eller sammanhang, vilket han på senare år tillkännagav genom att inte ens yttra sig om sina kreationer – alls. De verkar genom sin ensamma uppenbarelse och behöver inte sammanhang eller förklaring. Men det har jag mycket svårt att tro. För en oinvigd är Rothko Chapel enbart ett hus med mörkmålade dukar. Sammanhanget är fortfarande att Rothko är kreatören och därmed får färgen sin beskärda del av ett sammanhang eftersom kapellet till och med är döpt efter honom.

Förvisso har alla människor med någorlunda fungerande syn en mottaglig funktion som färger och former samt andra estetiska faktorer kan påverka – har du någonsin befunnit dig i en obehagligt målad trappuppgång och nödgats ringa på dörren en gång extra för att slippa den – då förstår du vad jag menar. Eller för den delen råkat befinna dig i en lägenhet med behaglig planlösning. Former som tilltalar varje människa. Röd är varmt, blått är kallt. Oerhört basalt. Inredning bygger självfallet på det här och vi har sinnen som uppfattar visuella intryck antingen obehagligt eller tvärtom. Det är det som är estetik. Fantastiskt enkelt – konst är alltid inredning. Bara det att rummet och miljön som vanligtvis är arbetsduk för inredningsarkitekter, utökats till att bli ett helt sammanhang som i många fall sträcker sig till hela samhällen.

Jag söker bilden som utan sitt sammanhang verkar i sin ensamma form, och de former, färger och kompositioner som verket består i måste klara sig på egen hand utan varesig inramning, utställningshall eller ord som förskönar – eller förnedrar upplevelsen av det rena verket. Alltså en total avintellektualisering av verket i sig.

Carl Andres Equivalent VIII, fast raka motsatsen. Min konst blir i så fall tegelstenarna som genom sin ensamma uppenbarelse drar folkmassor – enbart av det faktum att de finns till och väcker reaktioner genom sin estetiska framtoning – även om tegelstenarna skulle befinna sig på en byggarbetsplats jämte identiska tegelstenar. På så vis är det enkelt att förstå grundbegreppet  samtida konst om man ser konstverket som en gemensam nämnare av en debatt, diskussion, åsikt eller för den delen; en simpel tanke. Finns bara verket där utan sitt sammanhang kan man lika gärna kalla det prydnad.

Därmed är det en omöjlighet eftersom konst utan sitt sammanhang aldrig kan existera då konsten är frukten av sammanhanget i sig. Men jag har ändå det här i åtanke. Och, ska tilläggas, gitarren intill för idéer som konsten inte finner forum för.