Höger/vänster, då/nu, jag/du, svart/vitt osv.

Jag har alltid funnit intresse i antagonistiska motsatser eftersom de på ett plan uppmanar till ett ickenyanserat beslut till en av dessa. Alltså att man tvunget ska välja symboliskt mellan påse 1 och påse 2, men där man får med sig lite skit i varje och lite godsaker i varje. Man väljer den med mest godsaker och skiten man får med sig får man helt enkelt stå ut med och försvarar i andan av de överhängande godsakerna. Eller så ignorerar man nackdelarna.

Låt mig förtydliga; I politiken finns det två välbekanta grenar; höger och vänster. Varje åsikt ner till gräsrotsnivå kan du i princip klassa som höger och vänster.Vänsterpolitiker menar att välstånd är en blomma som gror ur bottenskiktet och förgyller sin omgivning uppåt, emedans högerpolitiker anser att välstånd är regnet som ovanifrån bevattnar blomman. Vad man inte betänker är att båda dessa basala ideologiska inriktningar innehåller nackdelar redan i sin mest basala form. Högern gillar att plaska i sitt eget vatten och vänsterns klängväxter virvlar sig ibland runt sin egen stam istället för uppåt.

Den här sortens logik återfinns inte bara i politiken, utan givetvis även i konsten. Eller, måleriet.

Om samtidskonsten framöver ligger i dödsryckningar, så återstår ju givetvis att bana väg för nästa steg. Och det är fler än en person som talar om en tillbakagång redan i dessa dagar. Antingen till det klassiska, eller bara moderna eller postmoderna. Kanske en hybrid. Eller bara retro grejer, som i musiken. Eller så kommer en helt ny era då skickliga målare får vänta i tamburen ytterliggare en period eftersom man lyckades förnya ett steg till. Eller så gör man som nu, att man helt enkelt fortsätter given stig genom ett landskap av klagosånger som muttrar att konsten blivit tråkig och enfaldig. Nöjda finns, men de är mer defensiva än tidigare kring sitt skötebarn Samtidskonsten.

Det är alltid intressant att skönja vad morgondagen har i sitt sköte. Man kan vara säker på att den kommer skilja sig från idag, men att försöka hitta logiken som leder fram till nästa epok i konsthistorien är meningslöst. Det vore enkelt att säga “allt är prövat, nu vänder vi”. Men lika enkelt är det att påstå att “nu fortsätter vi på given väg”. Likaledes finner man att när förändringar väl sker så är dessa barnsligt självklara, men bara från ett retrospektivt perspektiv.

Om jag skulle önska något av framtiden och dess logik så vore det trots allt en obarmhärtig utkristallisering av vänster- och högerindelningen.

Figurationer i somras blev av kulturvänstern traditionsenligt stämplat som traditionsenligt måleri i den högra fåran. En del tafatta och pinsamt okunniga kritiker menade extremhögern. Sen drogs paralleller till Duchamp och vänsterkonst och ingen kunde vara riktigt säker på om den slående kontrasten som Figurationer medförde, i själva verket kunde vara ett klockrent klassiskt vänsteralternativ i kontrast till sin egen tid. Den institutionella åsiktshegemonin (populärt uttryck, jag vet) jämförs alltmer som en liknande vapendragare till forna tiders akademism som impressionisterna bekämpade.

Så inte heller här kan man använda sig av den väl slitna antingen/eller-devisen då vänstern i nutid biter sig i svansen om man högerstämplar klassisk högerkonst. Bort alltså med den sortens indelning, om jag får be.

I liknelsen jag gjorde i indelningen, alltså påse 1 och påse 2, vill jag mena att vi istället öppnar båda, häller ut rasket och sorterar bra från dåligt.

I begreppsorienteringen kring konst och dess kölvatten pratar man nu ivrigt om kvalitétsbegreppet och “konstvärlden”. Ni vet, Artfacts och hela den där visan. Jag skulle nog vilja påstå att om man diskuterar vad som är kvalitativ konst, i den mening att allt-är-konst-nu-diskuterar-vi-kvalitén, pratar man fortfarande om samma sak. Att diskutera vad som är kvalitativ konst gentemot bara konst innehåller samma parametrar och grundteser som det alltid gjort.

Då sade man:

- Nej, det där kan väl inte vara konst?

Nu säger man istället:

- Nej, det där kan väl inte vara kvalitativ konst?

Istället för att testa begreppet konst testar man nu begreppet kvalitativ konst. Men det är samma diskussion, samma debatt. Bara lite mer nyanserad än antingen/eller.

Artfacts är ett välkommet inslag enligt många eftersom Artfacts sägs vara en sammanfattning kring vad konstvärlden tycker. Ja, det är viktigt vad konstvärlden anser tydligen. Man pratar också om biennaler som en sorts måttstock på vad konstvärlden för tillfället anser avhandla begreppet kvalité.

Nu råder det dock motstånd, givetvis, mot den här synen på kvalité. Men, det finns dock en väl understruken paradox i konstvärlden, nämligen att de antagonister och motståndare till konstvärlden är konstvärlden. Det är jämförelsevis ett krigsfält, och ger man sig in i kriget via penna, svärd eller pensel, så blir det väldigt problematiskt att motsätta sig slagfältet självt. Man kan bara påstå sig ha en motsatt åsikt kring sin antagonist, men man är till fullo en del av det. Tar man avstånd från slaget med hjälp av likgiltighet, förslagvis och jämförelsevis Sveriges neutralitet i andra världskriget – blir denna likgiltighet, om ifrågasatt – en del av det i skildringen. Jag vet att jämförelsen krig måhända vara lite absurd, men konsten som begrepp är inte fast institution, det är en trofé, sprängfylld med romantik, i ett slag om sig själv. De som väljer att ifrågasätta, erkänner indirekt begreppet och blir en del av det.

Därmed fortlöper diskussionen kring begreppskildringen precis som den alltid gjort. Hade man vetat vad konsten gick ut på, dess syfte och verkan, hade man från början kunnat gena direkt via begreppsdebatten och vidare till en anhalt, men denna anhalt är som bekant det som konsten, slaget, går ut på.

Det blir problematiskt i slutändan att opponera sig mot ett begrepp som per tradition är opponering mot sig själv, ett begrepp som av alla, indirekt som direkt, är godkänt som objekt för opposition och provokation. Det är svårt att motsätta sig konstvärlden när konstvärlden i sig lever och verkar i denna omfattning. Och det blir svårt när till och med äldre och utdöda generationer är provokativa och ifrågasättande. Hur ska det gå till? Hur kan man överhuvudtaget gå tillväga, att med argument ifrågasätta ett objekt som lever och verkar av argument?

Man kan aldrig påstå att konstvärlden har fel, däremot kan man starkt ifrågasätta den rörelse eller struktur som för tillfället utgör dess högsta hierarkiska poster och dess fullständiga maktordning. Det bör man göra, och det ska man göra.

I kommentarsfältet här på Kdebatt kom ämnet teorier upp.

Jag medger, kanske med ett inflikande tyvärr, att jag ofta granskar dessa ganska ingående, samt lika ingående följer diverse debatter som uppstår. Men jag måste erkänna att det uppstår en inte helt oväntat problematik när dessa tankebanor gör sig tillkänna i ateljén. Jag är fastgjuten i processen inspiration-idéstadium-skiss-förberedelse-arbete-färdigställning-utvärdering. Självfallet ligger det tonvis med teorier inhamrade som träkilar emellan dessa moment, men det är på många vis egna teorier som når dagens ljus i samband med verken själva.

Jag har råkat på ett fenomen nu på senare tid som jag inte mött innan, nämligen att den teoretiska inspirationen blir överhängande. Ateljén som vanligtvis fungerar som den kreatives krypin omvandlas till ett högdiskurslaboratorium. Skissen tar sig och i ens medvetenhet som vanligtvis sjuder av energi, uppstår istället frågeställningar. Det blir platt och analytiskt, onaturligt. Jag har många gånger fått lägga undan pensel såväl som laptop, diverse skrifter och ibland abrupt avbryta mailkonversationer med diverse bollplank för idéhämtning.

Jag tillhör ett släkte som består av uppfinnare, företagare, läkare och finansmän, så det ligger i min natur att uträtta arbetet i sin rätta ordning, gärna vetenskapligt och med stor noggrannhet, metodik och resultatlusta. I samma släkte infinner sig även konstnärer, hantverkare, musiker och hippies. Ni kanske förstår mitt dilemma om man ska dra slutsatsen att jag är resultatet av vitt skilda motpoler. Vilket har visat sig att jag faktiskt är.

Att lägga upp arbetet därefter är med andra ord ett måste. Att låta endera sida ha fritt spelutrymme resulterar alltid i obalans. Det har skett många gånger att den kreativa energin flödat för häftigt, likaväl som den analytiska. Man söker alltså efter den unika balansen däremellan. Det blir i slutändan som att dansa på ett väl konstruerat golv. Eller lira ett fett jävla gitarrsolo till en väl komponerad basgång. Jag tror dock att det är lätt att missförstå konstens väsen och därmed enbart förlita sig till den ljuva ådra som vibrerar in i penseln. Den kan faktiskt förräda om man inte lär sig hantera den.