Jag satt ikväll och bläddrade i en bok från 1964 som handlar om samtida konst. Sånt där pysslar jag ofta med, att bläddra i äldre skrifter som alla säger sig ha en någorlunda klar bild av rådande läge, samt vad som lett dit. För ett par år sedan bläddrade jag i en liknande dammig skrift från 20-talet. Jag minns inte författaren, ej heller titeln. Jag minns dock att jag satt jämte en stor gipsstaty och var pudervit om armen efter att jag läst klart den.

Rådande uppfattningar om konst på den tiden, i kölvattnet efter Duchamps pissoar, var egentligen inte nämnvärt olika än vad de är idag. Teorin att allt kan vara konst var förvisso inte lika bergfast, men dock existerande. Konstvärlden bedömer sedan huruvida det ligger värde i verket eller inte. Fine, inga frågetecken där. Jag har inget emot något alls nuförtiden. Att agera emot ett konstutryck är för mig kontraproduktivt eftersom konstverk handlar i dessa omfång – kritiserar du Anna Odell så är du per automatik en del av den kontext som i efterhand ska redogöras för. Om man inte ser på Anna Odell med välvilja bör man alltså knipa igen och hålla sig undan konstverkets medföljande kontextscanner som aldrig missar något. Johan Lundberg och Christopher Rådlund kan troligtvis i efterhand tacka Eva Ström och övriga skribenter för att dessa relaterade Figurationer till högerideologier helt så uppenbarligen åt fanders.

Om det är något som jag upplever konsten gjort under 1900-talet så är det att hämta energi ur kritik och att det är på många sätt därifrån den kommer. Alla teoretiska alternativ som presenterats – och de är många – har varit en form av kritik mot sina föregångare på något plan eftersom man inte godkänner en lösning genom att presentera en förnyelse. Föregångarens värde blir per automatik ett konsthistoriskt värde. Ur konsthistoriskt perspektiv hamnar alla verk till slut, givetvis. Samtidigt uppkommer diskursen ur kritik och därmed blir nästa uppläxning enbart en riktning åt det håll som konsten härnäst styr. Konst handlar om utveckling och således kan misstag i praktiken aldrig göras.

Problematiken jag upplever kring det här blir att verkets flaggskepp, oftast teorin kring sitt verk i förhållande till samtid, blir föråldrad med ett väldigt uppenbart bäst-före-datum. Vad man kan se är inte helt oväntat att den förbättring, alltså den skola som en förnyelse i andra sammanhang ofta ska ge upphov till, inte alltid är nämnvärt närvarande, om någonsin fullföljd eller genomarbetad. Jag personligen fascineras sällan av nya teorier och idéer, då jag vet att de i efterhand kommer ersättas av andra och bli konsthistoria, och då måste konsthistorien vara tilltalande. Via idén och teorin kan den givetvis bli så, men vad som återstår är nästan alltid bara en teori av vad man tidigare ansett är ett giltigt uttryck för sin tid. Det som är menat som provokativt kommer med allt kortare intervaller bli det som provocerade gårdagen. Och må så vara att denna skildring har sin rättmätiga plats i konsthistorien, för det har den givetvis – men Mondrian eller Malevitj teorier har idag bara detta, även om vissa kan finna beröring i en svart kub än idag. Men Rembrandt, till exempel, har något helt annat ifråga om att använda det som redan finns och sedermera göra det mästerligt. Sannerligen saknar jag dessa mästare. Det skulle väl vara Rothko då. Eller Bacon kanske.

I figurationsdebatten har det blivit lite extra tydligt att ett alternativ om en helt annan skola vill göra sig hörd. En debatt jag själv trodde skulle falna ut hastigt, men som tack vare skickliga debattörer (och ovan nämnda anklagelser från kritiker) hölls stången. Lars Vilks menar att retrogardisterna inte lyckats presentera ett tydligt alternativ. Och det må vara sant eftersom figurativ konst inte enbart hör Odd Nerdrum och lärjungar till. Mycket modern konst kan sammanfattas som figurativ. Men jag anar poängen där likväl. Jag antar att man vill belysa hantverket och ett relativt realistiskt, klassiskt och estetiskt måleri. Fritt från sensation i förnyelse, bara sensation i kvalitét och upplevelse, samt en viss befrielse från kontexten. Jag står dock till förfogande för eventuell rättelse om min aning. Det återstår helt klart att se vad Figurationer kommer resultera i härnäst. Jag måste dock erkänna att debatten varit oerhört givande från åskådarnivå.

Nu efterfrågar retrogardisterna inte något maktövertagande, men det kommer i slutändan bli ohållbart att inte erkänna det figurativa måleriet som en stadig, genuin medspelare. Alltså fullvärdig respekt av den konstitutionella makten i förhållande till antalet utövande och tradition. Argument för det här? Jo, det är ett ypperlig medium såväl som konstnärlig gren att uttrycka sig i, vilken har visat sig överlägsen flertalet gånger. Och det finns bortåt 600 års kunskap att inhämta som rent och skärt underlag för idéspridning. Och det är bra shit, det är den överlägset mest utvecklade skolan vi har inom konst.

Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.

Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef  Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.

DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.

Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just  reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.

Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.

Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.

Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.