Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.

Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef  Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.

DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.

Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just  reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.

Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.

Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.

Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.

Surfade idag in på Art Renewal Center, och visst får man nog dra lite på mungipan. Uppåt alltså. Men det finns en gnutta allvar och rörelsen är faktiskt mer utbredd än man tror därborta. Något reellt hot lär den aldrig bli mot modernismen, och samma sak gäller för övrigt all sorts retrogardism; inte så länge man pekar ut sig själva som bortfösta. Det må vara så i vissa led, men att belysa det faktumet skulle på sin höjd leda till nån sorts löjlig kvotering. Om möjligt hot och konkurrens om muséerna och konsthallarna infinner sig på allvar med dess triennaler, biennaler och utställningar, lär orsaken inte vara att man mobbat konceptkonsten sönder och samman till reträtt. Det är stor skillnad på att lyfta fram en rörelse på röda mattan och att kasta in den i ringen som en gläfsk hund. Så som det ser ut nu så är konceptkonsten i stort ohotad eftersom ett alternativ ännu inte nått tillräcklig verkan. Ska man undanskyffla konceptkonsten från tronen måste man ha alternativ, inte argument. Att konstvärlden befinner sig i ständig förändring vet vi, och jag har mycket svårt att tro att konsten kommer förbli densamma om tio, kanske tjugo år. Den må kanske tillhöra ett mer klassiskt alternativ, men det lär inte ske med hjälp av ARC, var så säkra;

“Get close enough to a modernist painting and some patches of paint and blots of color are pretty to look at. Stare at them long enough you might even convince yourself that there is something meaningful in them, like a Rorschach ink blot test. But neither a blob of paint nor a Rorschach test is a work of art, and neither are they truly meaningful. They aren’t meant to be interpreted as selections of reality at all.”

Jag har inga bekymmer med konstälskare som lyfter fram realism och klassisk konst, eller retrogardister av annat slag. Tvärtom så skulle jag med en pistol mot tinningen nog föredra den då min faktiskta skolning härrör ur ett klassiskt snitt. Jag tycker det är fel att man konserverar hela rörelsen genom att ge sig på modern konst, samtidigt som man lyfter fram skickliga realister som John Singer Sargent (bild) och William Bouguereau som flaggskepp. Dessa är döda sedan länge och deras verk har omvandlats till ARCs vapen mot modernismen, vilket per automatik blir att deras konst hamnar i riskzonen då den relateras till en samtida rörelse. Jag gillar inte ARC, men jag gillar John Singer Sargent. Så  ge fan i att kasta fram gamla mästare; dessa har inte bett om att framställas som offerlamm.

“[...]..our children instead have been subjected to methodical brain-washing and taught to deny the evidence of their own senses. Taught that Mattisse, Cézanne, and Picasso, along with their followers, were the most brilliant artists in all of history. Why? Because they weren’t telling us lies like the traditional painters, of course.”

Nu kära vänner ska jag bege mig in i ateljén igen. Med full kraft!

Nog minns man frågan; “kan pedofili vara konst?” i samband med debatten kring Anna Odell. Nu minns jag inte vem frågan ställdes till, men svaret var ett ja, följdaktligen av en (konst)paus. Vi är inte där ännu, men i alla fall nästan. Vad sägs om våldtäkt?

Richard Whitehouse från Columbo, Ohio, hade för två år sedan en installation bestående av en ihopsnickrad tunnel, och konstnären själv. De som vågade sig igenom tunneln fick en käftsmäll i nyllet. Därav namnet på installationen: The-punch-you-in-the-face-tunnel. Han knäckte bland annat näsan på en arbetande modell vars sjukhusräkningar steg emedans hon själv fick lägga karriären på hyllan:

“To this day she still has unpaid medical bills. The point of this long aside is that all this took place two years ago, and I’m still having an impact on this young lady’s life, something not many other artists could claim about their work.

Rape seemed like the next logical step.”

Nästa projekt  går från käftsmäll till våldtäkt för de om träder igenom tunneln. Projektets namn är således Rape Tunnel:

“Maybe I won’t be able to rape everyone who crawls through the tunnel, but the door is open for all kinds of scenarios; rape, serious injury, maybe even death. I might even get arrested.”

Som så ofta så beräknas framgången i form av förbannade åhörare, skadade människor och kanske en domstolsrunda. Eller som han säger själv, nån kanske dör? Ett projekt som genom sin understrukna kontrovers inte kan misslyckas, precis som vanligt. Precis som det alltid är. Budskapet? Att folk ska bli förbannade och anse våldtäkt vara något förkastligt. Enda möjligheten för denne konstnär att nå någon form av misslyckande är givetvis att ingen går in där eller upmärksammar projektet:

“If people were not so repulsed by rape then this project would fail.”

Läs intervjun med Richard Whitehouse och ja, “bilda-dig-en-egen-uppfattning” som man skriver om man vill vara korrekt puttenuttediplomatisk och icke subjektiv.

Jag skiter i underskrift idag.

När jag var på Louisiana Museum of Modern Art för lite drygt ett år sedan var jag där dels för att spana in den temporära basutställningen, dels för att kika på danske Per Kirkebys alster i vad som var en samlingsutställning med danskens livsverk. Dock fanns det ingenting i Per Kirkebys måleri som tilltalade mig just då, så varför inte ge det försök. Men inte heller nu lyckades jag greppa vad i hela fridens namn hyllningskören yrade om. Det är kortfattat expressionism med vissa figurativa inslag, med en touch av nordisk natur. Drama, jätteformat och på pappret väl genomgående och seriöst måleri. Jag borde på samma papper gilla Per Kirkeby.

Det har aldrig skett att en konstnär tilltalar mig vid första ögonkastet. Det krävs mognad och en långtgående process.

Jag tilltalas inte nämnvärt av konst, tro det eller ej. Finns där tio, femton verk på en galleriyta så gör jag alltid en snabb överblick och vanligtvis ger jag det dito tio minuter, ibland en kvart. Klassisk såväl som modern eller ultramodern konst. Har inte färgerna, formerna eller vad-det-nu-må-gälla berört mig, så sväljer jag snitten och går gärna därifrån. Den egenskapen hos mig ligger inte i att jag på något sätt skulle vara en förnäm eller kräsen konstkännare. Nej, den egenskapen bottnar i det faktum att jag inte strävar efter att tycka om konst. Jag finner svårt att respektera det tvungna gillandet av konst som ett verktyg för att vara konst. Alltså konst som ett medvetet personlighetsdrag. Jag är inte ute efter att förstå nånting jag inte förstår, jag är ute efter att på djupet förstå den sortens konst som besitter otvivelaktig kvalité i ryggmärgen.  Längst in, längst ner. Därför kan det dröja uppåt ett år eller mer för att jag ska få upp intresset för en konstnär och dennes verk.

Per Kirkeby är ändock ett lysande exempel. Hans verk tilltalade mig inte då, men på ett omedvetet plan har bilderna dröjt sig kvar efter utställningen i Louisina och först nu i dagarna så gav jag efter för dessa små visuella spasmer som inte ville låta mig vara. Jag googlade den målande dansken och visst – där var de. Inte 3 x 5 meter som i Louisianas hallar, utan små, pixliga och nästan löjligt odramatiska så här på min laptop.

Det visade sig att Per Kirkebys målningar innehade den unika sortens kvalité som jag tidigare bara funnit hos Mark Rothko. Eller när man som liten grabb bläddrade i morfars bok om Anders Zorn och inte förstod varför karln målade slarvligt. Ett år senare slog man upp samma bok med enorm entusiasm eftersom frågeställningen inte upphörde för att boken varit stängd.

Jag såg Kirkebys målningar och det ska sägas att jag fortfarande var skeptiskt. Burriga färger, formkonstellationer som smakade bittert, löst hängande dumspontana penseldrag och enorma dukformat som i min bok inte utstrålade en dramatisk odyssé, utan en sorts voluminös kompensation för bildspråket.

Men så vänder man sig om, går därifrån. Man glömmer museet, intrycken och vad som åts till lunch. Giacomettis skulpturer är förvisso en självklar sevärdhet i Louisiana, likaså New York-rummet. Men i bussen på väg hem så var det alltjämt en liten besvikelse eftersom Kirkebys målningar i all sin prakt inte visade sig vara kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom.

Men trots det, visst dansade de dumspontana penseldragen fram där längs med att tiden gick, ett efter ett. Man bläddrar i en grafikkatalog från sent 80-tal och märker att de sidor som innehas av Kirkeby numer har flertalet fingeravtryck i sidkanten. Man går in på en tysk konsthalls hemsida och det första av alla hundra namn man ser är – Per Kirkeby. Jag letade inte ens.