Jag sitter säkert.
Sunday, October 18th, 2009Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.
Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.
DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.
Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.
Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.
Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.
Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.



Nog minns man frågan; “kan pedofili vara konst?” i samband med debatten kring Anna Odell. Nu minns jag inte vem frågan ställdes till, men svaret var ett ja, följdaktligen av en (konst)paus. Vi är inte där ännu, men i alla fall nästan. Vad sägs om våldtäkt?
Per Kirkeby är ändock ett lysande exempel. Hans verk tilltalade mig inte då, men på ett omedvetet plan har bilderna dröjt sig kvar efter utställningen i Louisina och först nu i dagarna så gav jag efter för dessa små visuella spasmer som inte ville låta mig vara. Jag googlade den målande dansken och visst – där var de. Inte 3 x 5 meter som i Louisianas hallar, utan små, pixliga och nästan löjligt odramatiska så här på min laptop.









Utveckling kräver utrymme, och sedan det första museet öppnade 1967 har mycket hänt. Samlingarna har utökats, utställningsmediet kräver nya uttrycksformer och berättelser som passar tid, kultur och besökare. Ett nytt museum, där även the Absolut Art Collection får utrymme, kommer att bli verklighet. Platsen är Djurgården och de historiska Galärskjulen.
Nu på lördag får Orestien, en av teaterns äldsta historier om kärlek, hämnd och försoning premiär i regi av Lars Norén på Folkteatern i Göteborg.
I dag öppnar en ny utställning med verk av den norske konstnären Håvard Vikhagen, sedan mitten av 1980-talet ansedd som en av Norges främsta målare.
I ett apokalyptiskt drömspel håller jorden på att gå under i atomkrig och miljöförstöring. Ett sista hopp finns hos Turteatern där Goldonder-skeppet Aniara står redo för avfärd.
Vilka är det som får vårt samhälle att fungera och vad skulle hända om de försvann? Det är utgångspunkten för den interaktiva utställningen Mysteriet med staden på Arbetets museum i Norrköping.
I Olle Hägers och Kjell Tunegårds dokumentär Minnet av Messaure skildras historien om det sista stora vattenrallarsamhället i Sverige, berättad av dem som var där.
I morgon får pjäsen Negerns och hundarnas kamp med årets Guldbaggevinnare Claes Ljungmark i en av rollerna premiär på Teater Giljotin.
I nya utställningen Reflektioner visar Marie Beckman verk i keramik på Blås och Knåda.
I utställningen Skate Art for Charity visar tatuerare, konstnärer och artister bredden i dagens tatueringskonst samtidigt som de gör en insats för dem som har drabbats svårt i vårt samhälle.
I många av verken i utställningen There is no alternative används historiska perspektiv för att beröra nutida skeenden som det kommunistiska östblockets kollaps, den aktuella krisen inom finans- och bankväsendet och det problematiska förhållandet mellan kapitalism och idén om frihet.