Igår hade jag en riktigt bauersk afton. Lummiga granskogar, mossa och en liten del klärobskyr brukar jag alltid titulera som bauerskt. Då man är ute i skärgården och lapar gulnande kvällsol befinner man sig i en zornsk situation. Larsson’ska hem känner alla till. Har även upplevt en och annan dalísk fylla.

Hur som helst, på höstkanten kan jag göra dessa skogstrippar. När dagen börjar gå mot mörker tar jag med Pompe ut i skogen. Väl inne i djupet, långt från stadsbruset, brukar det vara bäcksvart. Mina senaste ateljéverk har influerats tydligt av det här. Jag har faktiskt på senare avslutat experimenterandet av bildspråket och fokuserar på själva subjektet, motivet. Språket sitter redan där. Man vet hur man drar sin pensel, alltför starka idéer brukar gå förbi bildspråksfiltret numer.

Jag gick igenom lite grejer från farsan häromdagen. Längst in i garderoben hittade jag min allra första oljemålning, gjord i svart och vitt enbart. Dock inte färdigställd som ni ser. Jag tror inte ens jag hade pubishår när skissen sattes, shiet vad tiden går. Och ja, på den tiden hade jag korpsvart långt hår och min starkaste influens var Giger och Misfits. Det verkar ändock som att mörkret hängt med. Dödskallarna gör sig mestadels tillkänna i telefonklottret.

I kommentarsfältet här på Kdebatt kom ämnet teorier upp.

Jag medger, kanske med ett inflikande tyvärr, att jag ofta granskar dessa ganska ingående, samt lika ingående följer diverse debatter som uppstår. Men jag måste erkänna att det uppstår en inte helt oväntat problematik när dessa tankebanor gör sig tillkänna i ateljén. Jag är fastgjuten i processen inspiration-idéstadium-skiss-förberedelse-arbete-färdigställning-utvärdering. Självfallet ligger det tonvis med teorier inhamrade som träkilar emellan dessa moment, men det är på många vis egna teorier som når dagens ljus i samband med verken själva.

Jag har råkat på ett fenomen nu på senare tid som jag inte mött innan, nämligen att den teoretiska inspirationen blir överhängande. Ateljén som vanligtvis fungerar som den kreatives krypin omvandlas till ett högdiskurslaboratorium. Skissen tar sig och i ens medvetenhet som vanligtvis sjuder av energi, uppstår istället frågeställningar. Det blir platt och analytiskt, onaturligt. Jag har många gånger fått lägga undan pensel såväl som laptop, diverse skrifter och ibland abrupt avbryta mailkonversationer med diverse bollplank för idéhämtning.

Jag tillhör ett släkte som består av uppfinnare, företagare, läkare och finansmän, så det ligger i min natur att uträtta arbetet i sin rätta ordning, gärna vetenskapligt och med stor noggrannhet, metodik och resultatlusta. I samma släkte infinner sig även konstnärer, hantverkare, musiker och hippies. Ni kanske förstår mitt dilemma om man ska dra slutsatsen att jag är resultatet av vitt skilda motpoler. Vilket har visat sig att jag faktiskt är.

Att lägga upp arbetet därefter är med andra ord ett måste. Att låta endera sida ha fritt spelutrymme resulterar alltid i obalans. Det har skett många gånger att den kreativa energin flödat för häftigt, likaväl som den analytiska. Man söker alltså efter den unika balansen däremellan. Det blir i slutändan som att dansa på ett väl konstruerat golv. Eller lira ett fett jävla gitarrsolo till en väl komponerad basgång. Jag tror dock att det är lätt att missförstå konstens väsen och därmed enbart förlita sig till den ljuva ådra som vibrerar in i penseln. Den kan faktiskt förräda om man inte lär sig hantera den.

Jag hatar den här staden. Nu ligger jag iofs inte tröstlös om nätterna på grund av detta faktum, och jag kräver liksom inte att det ska finnas en målarmaterialhörna på statoil – alltså, jag kräver inte ens normala öppetider.

Men när det går så långt att det inte finns en enda pensel förutom ÖB:s fem-för-9.90-väggpenslar, då är det illa. Terpentin? Går det bra med här industriförtunningen? Oljefärg? Vi har falu röfärg, går det bra? Oljedukar? Vi har pannåer som är 30×30 cm?

Jag vill ha mårdhårspenslar, Rembrandtfärger och venetianskt terpentin. Tack vet jag internet och Zinkvit. Sortera efter varumärke, genialiskt.

När jag var yngre fick jag under en period för mig att meditation var nyckeln till inre välmående. Jag hade ingen större aning egentligen om vad själva akten meditation handlade om, men att sluta ögonen, försätta sig i lotusställning och visualisera porlande bäckar tycktes ju vara en god idé. Jag har tillbringat varje barndoms sommar i Loftahammar på ostkusten, ett ställe som min bror numer övertagit. Där finns en roddbåt, där finns mina fiskegrejer och där finns en sjö som folk helt verkar ha glömt. Eller ja, tills nån dumpade ett lik där för ett par somrar sedan, men sak samma.

Jag rodde ut i kvällssolen och väl ute på öppet vatten satte jag mig i fören. Det var stiltje, jag var helt själv i detta panoramalandskap. Nu skulle jag alltså uppleva sinnesfrid, jag skulle bli ett med naturen.

Men så blev det inte.

Efter en minut var jag så förbaskat uttråkad så jag struntade i det. Jag fiskade istället.

Jag har i ateljén stött på ett liknande dilemma. Jag har satt spontanitet och expressivt måleri som ledord för mitt måleri. Det ska vara naturligt. Jag kommer emellanåt till punkten att jag i vanlig ordning finner mig extremt noggrann. Jag blandar färgen med oerhörd precision. De rätta kulörerna ligger sedan som ett smörgåsbord på paletten, färdiga att frossas i. Med samma minutiösa precisa nogrannhet appliceras färgen på duken. Varje litet drag utförs så oerhört korrekt att jag i ett dilemmabetyngt skede fick ställa mig frågan om huruvida det här egentligen var ett spontant måleri, eller motsatsen.

Spontant är precis vad det är. I sin allra renaste form. För ett par år sedan gjorde jag ett verk där formen i sig var så noggrant utförd att målerisessionen i sig kunde tituleras som en vetenskaplig studie i form, skuggor och kontrast. I verket finns inte en tillstymmelse av penseldrag eller vivida utsvävningar. Meningen var att jag skulle upp tidigt dagen efter och göra annat, men detta fick hastigt avbokas så fort klockan närmade sig väckning. Efter tolv timmar hade jag inte gjort annat än att måla. När klockan blev tio på morgonen drack jag kaffe, sedan körde jag på tills klockan var 14.00.  Efter sexton timmars måleri däckade jag på sängen och vaknade med penseln i handen runt 23.00 och fortsatte tills 03.00. Sen däckade jag igen.

Nu så här i efterhand inser jag att det här kanske är ett av de mest expressiva och spontana verk jag gjort, i alla fall om man ser till tillverkningsprocessen. Det var så att säga meditation, naturligt flöde och målarglädje, men enbart av den enkla anledningen att jag inte beställde någon av dessa faktorer.

“Det svåra är inte att göra mästerverk, utan att försätta sig i det tillstånd då man gör ett.”

Man lär sig i skolan att ett frosseri i tekniska detaljen på något sätt är motsatsen till ett spontant uttryck. En lärare för längesedan sökte få eleverna att nästintill dansa kring stafflierna. Man skulle leka med penseln och färgerna, man skulle inte bry sig. Oj så spontant. Eller bara lek? Jag konstaterade ivrigt det sistnämnda, men fick mothugg enligt rådande uppfattning om vad spontant måleri egentligen är. Att söka efter spontanitet och skaparglädje är, om du frågar mig, kontraproduktivt. Likaväl som att sitta i en båt och anstränga sig för att hitta lugn. När utmaningen och den lekfulla glädjen blir ett eftertraktat mål som måste nås via ansträngning kan man mycket väl missa skogen för de enligt-reglerna-expressiva granar som kluddats dit framför. Verket då? Jo, det förstördes dessvärre eftersom jag valde fel mellanfernissa, men det är sak samma. Jag hann få med en snapshot innan slakten.

Eder bloggare sitter nu och är lite rund i kinderna efter ett par glas whiskey. Klockan närmar sig 04:30 och jag har precis sett filmerna om Che Guevara. Alltså del 1 och del 2 med Benicio del Toro som Ernesto själv. Bra rulle, alltid lika fascinerande med hjältar vars kostym inte består av material från Hollywoods fabriker. Che Guevara är ju för övrigt ett unikum vars liv och gärningar jag är väl beläst i. Hade jag velat förändra min kringliggande miljö på ett effektivt sätt hade jag blivit rebell – inte konstnär!

Innan filmen lade jag ett par väl valda lager oljefärg på en allt annat än slät duk. Det har blivit en allergi utan återvändo. Likaså med akvarellpapper. Snyggt skurna kanter skär mig i fingrarna direkt. Om den här trenden fortsätter kommer jag måla på krigsskadade betongplattor om ett år. Med bepansrade penslar och nitroglycerin.

Åter till fredagen. Vad passar bättre efter en hetsk målerisession att belöna slutkörda nerver med lite Long John? Slutkörda i positiv mening således. Jag är ett ras, dock ett lyckligt sådant. Märkligt det där. Jag har många målarkollegor som sitter och sipprar rödvin medans de målar. På folkhögskolan där jag gick satt elever alltid under kvällstid med varsitt glas rödtjut jämte penslarna. Personligen rör jag inte en droppe under tiden jag målar. Alkohol hämmar den måleriska kreativiteten precis som Viagra hämmar förmågan att ha ett återhållsamt samtal om kyrklig inredning med en Playmate. Som sitter naken i en sexgunga.

Jag har läst lite om droger (i Playboy bland annat), och det är ganska intressant. Substanser bestående av lycka finns ju i själva verket inte. Det finns inget lyckosubstans som redan inte finns naturligt i hjärnan. Droger antingen ersätter dessa, ibland med råge, eller stimulerar de som redan finns där. Jag tycker det talar lite för sig själv. Drogbruk eller drogmissbruk blir på så sätt ganska naturligt för människor vars verklighet inte kan stimulera lycka på naturlig väg.

Man väljer sin egen verklighet och vad den kan tillföra. Själv trivs jag som fisken i vattnet, och det gjorde jag innan whiskyn också. Det är skillnad på komplement och ersättning

Jag har en ny last; Risenta Sesamkakor. Godis är onyttigt så istället äter jag sesamkakor i hopp om att åtminstone någon nanomilliliter sesamolja ska göra min kropp gott, och därmed också min nattsömn. Faktum är att jag förr i tiden till och med vägde mitt matintag och räknade kalorier, protein och kolhydrater.

Hur var det nu – 2 gram protein per kilo kroppsvikt per dag? Japp, så var det. Vilket påminner mig om att det är dags att återuppta gymandet igen. Fasen så skönt det är att ta i utav bara fan ibland.

Mycket vardag nu. Tvätt, matlagning och sån där shit som nästintill börjar uppskattas när mörkret faller på. Helt plötsligt har man hur gott om tid som helst, även till måleriet.  Det blir expressivt. Mörkt som ett Wagnerskt E-moll och så en Dvôrakskt glättad violinstrimma för att inte helt trilla ner i nån sorts diabol helvetesopera. Nja, inte riktigt. Att söka mörker under höstliga årstider är som att supa sig illamående och sätta sig i en gocart.

02.00. Klockan är sen och det hörs från källarvåningen att husets robusta torktumlare gjort sitt. Eller hörs och hörs. Mitt glas vatten här intill har stiltje för första gången på exakt 150 minuter. Pompe försöker febrilt sova. Tyvärr så räcker det med lite smattrande på tangenbordet för att stackarn återigen ska öppna ögonen för att kolla läget. Om jag reser mig är svansen igång som vanligt.

02.20. Lite linolja med blått pigment bara, över hela jäkla duken. Tar en kvart, sen är jag off to bed.

02.32. Blev hur jäkla bra som helst.

När jag var på Louisiana Museum of Modern Art för lite drygt ett år sedan var jag där dels för att spana in den temporära basutställningen, dels för att kika på danske Per Kirkebys alster i vad som var en samlingsutställning med danskens livsverk. Dock fanns det ingenting i Per Kirkebys måleri som tilltalade mig just då, så varför inte ge det försök. Men inte heller nu lyckades jag greppa vad i hela fridens namn hyllningskören yrade om. Det är kortfattat expressionism med vissa figurativa inslag, med en touch av nordisk natur. Drama, jätteformat och på pappret väl genomgående och seriöst måleri. Jag borde på samma papper gilla Per Kirkeby.

Det har aldrig skett att en konstnär tilltalar mig vid första ögonkastet. Det krävs mognad och en långtgående process.

Jag tilltalas inte nämnvärt av konst, tro det eller ej. Finns där tio, femton verk på en galleriyta så gör jag alltid en snabb överblick och vanligtvis ger jag det dito tio minuter, ibland en kvart. Klassisk såväl som modern eller ultramodern konst. Har inte färgerna, formerna eller vad-det-nu-må-gälla berört mig, så sväljer jag snitten och går gärna därifrån. Den egenskapen hos mig ligger inte i att jag på något sätt skulle vara en förnäm eller kräsen konstkännare. Nej, den egenskapen bottnar i det faktum att jag inte strävar efter att tycka om konst. Jag finner svårt att respektera det tvungna gillandet av konst som ett verktyg för att vara konst. Alltså konst som ett medvetet personlighetsdrag. Jag är inte ute efter att förstå nånting jag inte förstår, jag är ute efter att på djupet förstå den sortens konst som besitter otvivelaktig kvalité i ryggmärgen.  Längst in, längst ner. Därför kan det dröja uppåt ett år eller mer för att jag ska få upp intresset för en konstnär och dennes verk.

Per Kirkeby är ändock ett lysande exempel. Hans verk tilltalade mig inte då, men på ett omedvetet plan har bilderna dröjt sig kvar efter utställningen i Louisina och först nu i dagarna så gav jag efter för dessa små visuella spasmer som inte ville låta mig vara. Jag googlade den målande dansken och visst – där var de. Inte 3 x 5 meter som i Louisianas hallar, utan små, pixliga och nästan löjligt odramatiska så här på min laptop.

Det visade sig att Per Kirkebys målningar innehade den unika sortens kvalité som jag tidigare bara funnit hos Mark Rothko. Eller när man som liten grabb bläddrade i morfars bok om Anders Zorn och inte förstod varför karln målade slarvligt. Ett år senare slog man upp samma bok med enorm entusiasm eftersom frågeställningen inte upphörde för att boken varit stängd.

Jag såg Kirkebys målningar och det ska sägas att jag fortfarande var skeptiskt. Burriga färger, formkonstellationer som smakade bittert, löst hängande dumspontana penseldrag och enorma dukformat som i min bok inte utstrålade en dramatisk odyssé, utan en sorts voluminös kompensation för bildspråket.

Men så vänder man sig om, går därifrån. Man glömmer museet, intrycken och vad som åts till lunch. Giacomettis skulpturer är förvisso en självklar sevärdhet i Louisiana, likaså New York-rummet. Men i bussen på väg hem så var det alltjämt en liten besvikelse eftersom Kirkebys målningar i all sin prakt inte visade sig vara kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom.

Men trots det, visst dansade de dumspontana penseldragen fram där längs med att tiden gick, ett efter ett. Man bläddrar i en grafikkatalog från sent 80-tal och märker att de sidor som innehas av Kirkeby numer har flertalet fingeravtryck i sidkanten. Man går in på en tysk konsthalls hemsida och det första av alla hundra namn man ser är – Per Kirkeby. Jag letade inte ens.

Det är kallt ute. Käre läsare, jag kan inte reflektera annat än vinter. Ack!

Ikväll och inatt ska det målas! Jag har funnit inspiration från oväntat håll; en scanner. Mer än så säger jag inte. Off to ze ateljé I go.

En del kompositörer, konstnärer och författare delar in sin kreativitet i fyra perioder per år. Eller ja, åtminstone vi nordmän. Vår, sommar, höst och till slut vintern är vanliga vägpunkter som symboliserar skiftningar i den årliga processen.

Jag kan gå med på att dela in mina tavlor i åtminstone två. Att måla på sommaren ger ett annat bildspråk än det som utdelas på vintern. Samtidigt tar man i beaktande alla dessa personliga framsteg, dessa perioder av melankolisk frenesi och galenskap, varvat med trippade solskensperioder som obönhörligen visar sitt nylle ibland direkt på duken.

Men så blir det. Jag gillar egentligen inte det där, men när solen på vårkanten visar sitt nylle kan jag kasta en blick åt vinterns produktion och bilderna påminner mer om omogna frukter än fullt utslagna blommor. Nu kommer hösten och färgerna som hamnat på duken under solen känns just nu som måndagsexemplar. Och sådär fortsätter det.

Meningen sen man körde igång karusellen var ju ändå att hitta ett ihållande bildspråk som ger löften ända fram till dödsbädden, att kunna navigera förbi hösten, sommaren och såväl mentala nedskärningar som lekperioder. Men när det står alltför klart att ens måleri följer den här moderliga strömmen som en övergiven hundvalp, är det väl just det som är meningen.

Det är höst, sannerligen. Nya tag således och för all del, nya intryck och nya idéer. Jag bifogar ett stycke vår. Foto på  en suddig kväll i Reykjaviks krogliv; hur inaktuellt som helst.

I ateljén befinner sig ett verk under uppbyggnad som jag inte har den blekaste aning om vad det ska bli av. Jag gör mina målningar strategiskt – med utrymme för förlösande spontanitet. Varför inte ge förlösningen full spelyta? Sexton tuber färg tömdes på duken. Jag har sedan länge ogillat plana ytor eftersom det medför en sorts begränsning i måleriet. Det öppnar upp för alltför beprövade motiv och passar man sig inte sitter man där med en pensel size small och får huvudbry över smådetaljer. Tänk förr när man var tvungen att sy ihop dukar för större motiv. Stygnen som följde rakt genom tavlan måste varit oerhört prövande för konstnärer som ägnade sin tid åt trettioelva lager noggrant utvald färg.

Lösningen? En yta som är så pass jävla trasig och uppluckrad att man överhuvudtaget inte kan bry sig dessa små detaljer. För att förklara mer ingående:

Jämför hur ditt måleri ändras när du sitter framför en ren, vit, perfekt uppspänd duk i perfekt storlek. Hur ser ditt måleri ut på en pappkartong? Det är som att köpa ett par nya vita skor och under den uppfriskande premiären i skogen gå miste om upplevelser eftersom man inte vill skita ner sig. Att jag inte vet vart jag ska med verket som nu ståtar i ateljen beror på att jag skitat ner mig rejält.

Se till att använd skor och kläder som redan är smutsiga och ge dig in i snår du annars hade undvikit.

Frihet är A och O. Måla inte för ekonomisk vinning, befinn dig i en ateljé där du har frihet att skita ner ordentligt och endast idén ska vara närvarande.