Höger/vänster, då/nu, jag/du, svart/vitt osv.

Jag har alltid funnit intresse i antagonistiska motsatser eftersom de på ett plan uppmanar till ett ickenyanserat beslut till en av dessa. Alltså att man tvunget ska välja symboliskt mellan påse 1 och påse 2, men där man får med sig lite skit i varje och lite godsaker i varje. Man väljer den med mest godsaker och skiten man får med sig får man helt enkelt stå ut med och försvarar i andan av de överhängande godsakerna. Eller så ignorerar man nackdelarna.

Låt mig förtydliga; I politiken finns det två välbekanta grenar; höger och vänster. Varje åsikt ner till gräsrotsnivå kan du i princip klassa som höger och vänster.Vänsterpolitiker menar att välstånd är en blomma som gror ur bottenskiktet och förgyller sin omgivning uppåt, emedans högerpolitiker anser att välstånd är regnet som ovanifrån bevattnar blomman. Vad man inte betänker är att båda dessa basala ideologiska inriktningar innehåller nackdelar redan i sin mest basala form. Högern gillar att plaska i sitt eget vatten och vänsterns klängväxter virvlar sig ibland runt sin egen stam istället för uppåt.

Den här sortens logik återfinns inte bara i politiken, utan givetvis även i konsten. Eller, måleriet.

Om samtidskonsten framöver ligger i dödsryckningar, så återstår ju givetvis att bana väg för nästa steg. Och det är fler än en person som talar om en tillbakagång redan i dessa dagar. Antingen till det klassiska, eller bara moderna eller postmoderna. Kanske en hybrid. Eller bara retro grejer, som i musiken. Eller så kommer en helt ny era då skickliga målare får vänta i tamburen ytterliggare en period eftersom man lyckades förnya ett steg till. Eller så gör man som nu, att man helt enkelt fortsätter given stig genom ett landskap av klagosånger som muttrar att konsten blivit tråkig och enfaldig. Nöjda finns, men de är mer defensiva än tidigare kring sitt skötebarn Samtidskonsten.

Det är alltid intressant att skönja vad morgondagen har i sitt sköte. Man kan vara säker på att den kommer skilja sig från idag, men att försöka hitta logiken som leder fram till nästa epok i konsthistorien är meningslöst. Det vore enkelt att säga “allt är prövat, nu vänder vi”. Men lika enkelt är det att påstå att “nu fortsätter vi på given väg”. Likaledes finner man att när förändringar väl sker så är dessa barnsligt självklara, men bara från ett retrospektivt perspektiv.

Om jag skulle önska något av framtiden och dess logik så vore det trots allt en obarmhärtig utkristallisering av vänster- och högerindelningen.

Figurationer i somras blev av kulturvänstern traditionsenligt stämplat som traditionsenligt måleri i den högra fåran. En del tafatta och pinsamt okunniga kritiker menade extremhögern. Sen drogs paralleller till Duchamp och vänsterkonst och ingen kunde vara riktigt säker på om den slående kontrasten som Figurationer medförde, i själva verket kunde vara ett klockrent klassiskt vänsteralternativ i kontrast till sin egen tid. Den institutionella åsiktshegemonin (populärt uttryck, jag vet) jämförs alltmer som en liknande vapendragare till forna tiders akademism som impressionisterna bekämpade.

Så inte heller här kan man använda sig av den väl slitna antingen/eller-devisen då vänstern i nutid biter sig i svansen om man högerstämplar klassisk högerkonst. Bort alltså med den sortens indelning, om jag får be.

I liknelsen jag gjorde i indelningen, alltså påse 1 och påse 2, vill jag mena att vi istället öppnar båda, häller ut rasket och sorterar bra från dåligt.

Det torde vara lite jobbigt för skribenter som arbetat sig upp i tidsskrifternas bedömningssystem, att se på hur en minst lika skicklig skribent utan någon som helst bakgrundskunnighet CV-mässigt tar sig fram via enbart ord. Många är ju av naturen väldigt begåvade även skriftmässigt. En mycket god vän till mig slutade skolan redan i sjunde klass och har sedan dess lika mycket bildning på sitt CV som en hund. Han bedriver nu en blogg med oerhört stort antal besökare. Där tycker jag bloggfenomenet är alldeles ypperligt, för det finns en demokratiskt nakenhet som medföljer. En blogg måste vara bra och intressant eftersom den beror i den utsträckning att läsarna och deras aktivitet bedömer dess kvalité.

Den digitala formen av skrivande har också fört med sig ett flertal funktioner, bland annat kommentarsfunktionen. Jag kan inte sitta här och skriva vad som helst och förlita mig på att en tidsskrifts upplaga är populär nog att genomföra uppdiktade lögner, eller ord som jag inte gärna vill stå för. Jag måste stå för de, såtillvida jag inte väljer att avkryssa denna funktion. Sådana bloggar är inte nämnvärt populära, varesig ur betraktarnivå eller att föra en sådan. Man vill alltid ha åsikter från sina läsare.

I somras kunde man se ett flertal konstdebatter som nästan uteslutet förbehöll sig i bloggformat. Skrev man en vinglig åsikt som man inte direkt kunde förmå sig backa upp i kommentarsfältet, kunde man senare se detta ifrågasättande i en annan blogg. En del blev rentav förlöjligade. Försök till förlöjligande gjordes också, och misslyckades. Man fick kryssa rejält i bloggosfären, men det demokratiska ordet var i allra högsta grad levande. De kritiker som valde det fjärran och alltmer omoderna tidsskriftformatet kunde nästintill siffermässigt skåda sin trovärdighet sjunka då de inte valde att svara för efterföljderna av det de vräkte ur sig. Att bloggformatet skulle vara lågt är sannerligen en ursäkt av det absurt fega slaget eftersom en del av vår världsomspännande kulturs allra skickligaste skribenter innehar en blogg.

I tidningar och i nästan alla mediala sammanhang citerar man numer bloggar, det finns inget konstigt i det. Att stå för sitt ord är mode för första gången på mycket länge. Det är ett format där diskussion, debatt, åsiktsspridning och ifrågasättande verkar i ett demokratiskt, nästintill fulländat sammanhang. Kontexten är det skrivna ordet och det egna namnet, inte tidningsupplagan eller tryckpressromantik.

Vad som är speciellt med Damien Hirst pågående utställning No love lost på Wallace Collection i London, är att engelsmannen beslutat sig för att måla tavlor, och dessutom på egen hand. Utan assistenter. Och, han är värdelös på det. Han måste väl ändå ha en åtminstone en kunnig bildlärare tillhands som påpekar nivån på måleriet och sätter det i samband med den status han innehar?

En konceptkonstnär av provokativt slag som gör denna återvändo till måleri kan knappast ha samma intentioner och kärlek till måleriet som en nyutexaminerad konstskoleelev, därför anar jag andra intentioner. Men det är förvisso lös spekulation och en uppgift för det kölvatten som kommer. Jag har aldrig nämnvärt gillat Hirst som konstnär eftersom man får leta länge efter en konstnär som strykts så medhårs av såväl etablissemang som finansmarknad, och dessutom kan kalla sig provokativ. Ja, till och med denna utställning finner sig i samma tema, i alla fall enligt Carl-Johan Malmbergs recension på SvD:

“Det som kanske fortfarande är provokativt hos Hirst – förutom förstås hans oväntade omvändning till måleriet – är titeln på utställningen: No Love Lost. Den går att läsa som konstnärens självsäkra påstående att hans kärlek till måleriet faktiskt är besvarad: av mediet självt.”

Att det figurativa måleriet som ‘fenomen’ idag kan ses som provokativt är ändock en liten sanning. En ganska roande recension återfinns på The Independent:

“1. Are these new paintings, painted by Damien Hirst himself, any good? No, not at all, they are not worth looking at. 2. So why are you writing about them at such length? Because he is very famous. 3. And why has the Wallace Collection decided to exhibit them? Because he is very famous. 4. And why did Damien Hirst even paint them in the first place? Because he is very famous.”

Konstnärer som sysslar med bildkonst vars estetiska upplevelse inte är menad som en sommarängsupplevelse har ofta den här sortens argument. En inredning ska ju trots allt vara tilltalande och behaga sinnesstämningen. Och det vill inte konstnärer.

I alla fall inte konstnärer som exempelvis Jean-Michel Basquiat. Sanningen är hård och den är ful. Inte ytligt vacker. Men i ett större perspektiv sysslade Basquiat och Zorn (exempelvis) med exakt samma sak. Former, figurer och allehanda detaljer i kompositionen menade att stå i relation till endera, för att i slutändan nå en uppbyggd bild som sedermera betraktaren i sig kan relatera till. Den är menad att ge intryck och ett starkt intryck kan inte vara annat än behagligt – även om det upplevs som obehagligt. Folk reser inte till koncentrationsläger i fredliga tider för att dessa vill fördunkla sina sinnen, upplysningen och den i vitögat hårda sanningen är väl eftertraktad som sinnlig upplevelse. Detta intryck och föreliggande avsikt i den visuella konsten är gemensamma om vi så diskuterar konst från stenåldern eller mer modernt daterad bildkonst. Därmed bedömer vi intrycket, metod och huruvida det är bra eller inte. Intrycket kan förefaller torftigt, eller genialt. Hur enkelt som helst. Här sker en intressant sak. Rothko exempelvis såg det som en skymf om hans verk blev omnända som behagande vackra. Men folk tyckte så i alla fall, och inte heller i efterhand – utan faktiskt under hans första utställningar då färgfält dominerande hans dukar. Numer kan en Rothkoprint fungera ypperligt som dekoration eftersom romantiseringen gjort sitt. Och detta öde kommer drabba alla konstnärer. För skillnaden mellan en Goya och en Picasso är inte lika stor som den gemensamma nämnaren.

Det fokus vi bör anamma är inte bilden, utan vår uppfattning om den och den skiftar. Alltså vår uppfattning om världen kring oss, för verken vi bedömer står helt i kontext med den. Självklart kan man tycka, men så är inte alltid fallet. På folkhögskolan jag gick var det en elev som hittade ett gammalt förråd med filmrullar. En stor kartong, daterad 1964, helt oanvända och skyddade från ljuset. En proffessionell fotograf här i trakten köpte upp allt för en ansenlig summa pengar eftersom han i Photoshop inte förmådde nå samma effekt som ett fotografi som härrörde från 60-talet, med vad som då upplevdes som brister. Samma renässans kommer ske om såväl 10, 20, 30 som 40 år. Pixliga bilder från de första digitalkamerorna från 90-talet kommer en vacker dag att attrahera besökarantal likaväl som vi nu till med avsikt infogar de vita rutor och förstörda kanter som en gång i tiden klassades som ett misslyckat fotografi. Ni kan historien.

Konsten har sina retroperioder, men de har i förhållande till andra kulturella uttryck varit få. Retrogarden har alltid funnits, men konsten som arbetsgivare till samhället har ännu inte funnit sig tillrätta. Därmed sker ständig förnyelse eftersom en tillbakablick på gångna tiders modern konst heller inte ger ett svar om vad vår uppgift ska vara. Om en tillbakablick vore korrekt måste vi acceptera att uppsåten från tiden vi skildrar också är det. Men kubismen och postexpressionismen fick maka för sig för nyare innovationer – Mondrians färgfält lyckades ej heller stå fast som alternativ, och därmed fortgick utvecklingen i andra försök att via bilden söka manifestation för nya idéer. Vi vet inte hur konsten som slutlig hållplats kommer se ut eftersom ingen ännu manifesterat effekten av vad den bör uträtta. I alla fall är vi inte nöjda med hur läget ser ut nu. Kanske har jag fel i detta antagande – du är välkommen att teorisera fritt kring mina sakliga eller teoretiska brister, jag välkomnar sannerligen dessa. Om de är korrekta. Borde vi nöja oss med vad konsten hittills uträttat och sedermera förbättra metodiken, eller teorisera om vad den i en utopi kan uträtta? Givetvis är experimenterandet, gränsutvidgandet och konceptualismen en stor del av konsten – om inte överhängande – men godtagen som slutlig lösningen är den sannerligen inte, och den går likt Mondrians färgfält ett öde till mötes där nya idéer utanför rådande koncept vill komma till tals. Framåt måste vi hur som helst.