Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.

Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef  Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.

DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.

Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just  reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.

Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.

Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.

Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.

Surfade idag in på Art Renewal Center, och visst får man nog dra lite på mungipan. Uppåt alltså. Men det finns en gnutta allvar och rörelsen är faktiskt mer utbredd än man tror därborta. Något reellt hot lär den aldrig bli mot modernismen, och samma sak gäller för övrigt all sorts retrogardism; inte så länge man pekar ut sig själva som bortfösta. Det må vara så i vissa led, men att belysa det faktumet skulle på sin höjd leda till nån sorts löjlig kvotering. Om möjligt hot och konkurrens om muséerna och konsthallarna infinner sig på allvar med dess triennaler, biennaler och utställningar, lär orsaken inte vara att man mobbat konceptkonsten sönder och samman till reträtt. Det är stor skillnad på att lyfta fram en rörelse på röda mattan och att kasta in den i ringen som en gläfsk hund. Så som det ser ut nu så är konceptkonsten i stort ohotad eftersom ett alternativ ännu inte nått tillräcklig verkan. Ska man undanskyffla konceptkonsten från tronen måste man ha alternativ, inte argument. Att konstvärlden befinner sig i ständig förändring vet vi, och jag har mycket svårt att tro att konsten kommer förbli densamma om tio, kanske tjugo år. Den må kanske tillhöra ett mer klassiskt alternativ, men det lär inte ske med hjälp av ARC, var så säkra;

“Get close enough to a modernist painting and some patches of paint and blots of color are pretty to look at. Stare at them long enough you might even convince yourself that there is something meaningful in them, like a Rorschach ink blot test. But neither a blob of paint nor a Rorschach test is a work of art, and neither are they truly meaningful. They aren’t meant to be interpreted as selections of reality at all.”

Jag har inga bekymmer med konstälskare som lyfter fram realism och klassisk konst, eller retrogardister av annat slag. Tvärtom så skulle jag med en pistol mot tinningen nog föredra den då min faktiskta skolning härrör ur ett klassiskt snitt. Jag tycker det är fel att man konserverar hela rörelsen genom att ge sig på modern konst, samtidigt som man lyfter fram skickliga realister som John Singer Sargent (bild) och William Bouguereau som flaggskepp. Dessa är döda sedan länge och deras verk har omvandlats till ARCs vapen mot modernismen, vilket per automatik blir att deras konst hamnar i riskzonen då den relateras till en samtida rörelse. Jag gillar inte ARC, men jag gillar John Singer Sargent. Så  ge fan i att kasta fram gamla mästare; dessa har inte bett om att framställas som offerlamm.

“[...]..our children instead have been subjected to methodical brain-washing and taught to deny the evidence of their own senses. Taught that Mattisse, Cézanne, and Picasso, along with their followers, were the most brilliant artists in all of history. Why? Because they weren’t telling us lies like the traditional painters, of course.”

Nu kära vänner ska jag bege mig in i ateljén igen. Med full kraft!