Är det något jag anser vara hutlöst tråkigt så är det att sitta och lyssna på folks berättelser om sina drömmar.

“Jo, liksom, jag satt på en brygga som liksom var ett flygplan och vattnet var liksom uppochned, sen kom en gås med ninjamask.. osv”

Men ibland blir det intressant när en viss rationalitet inträder och en tydlig symbolik kan skönjas. Som ett resultat av gårddagens feberchock, och därmed nattliga svettningar, kunde jag imorse greppa tag i en av dessa versrader  som myntades i den nattmara jag befunnit mig i;

“Ur de många olika synvinklar som uppdagades kunde man i en av dessa skåda hans innersta väsen.”

Jag har ingen aning om vad St Feber ville säga mig, men likväl ett lite intressant stycke prosa. Feberdrömmar är fantastiska. Jag är inte sjuk speciellt ofta, men jag tar tillvara på de märkliga scener den höga kroppsvärmen ger mig. I våras drömde jag att jag var en av de stackarna som låg i träbäddarna i Auschwitz. Och det var inte irrationellt, alls. Soldaterna, de utmärglade kropparna, lukten och den rekvisita som var runtomkring mig kunde likväl ha varit tagen från en riktig upplevelse, för där fanns inget typiskt drömsk. Och då kan man inte ens i sömnen intala sig att man befinner sig i just en dröm. Då blir det otäckt. Men återigen, folk kollar ju på skräckfilmer av en anledning..

I alla fall, jag skulle egentligen befinna mig i en pulkabacke just nu. Senare var det tänkt att bli glöggkväll med besök från Frankrike, Costa Rica och så mina svenska vänner. Så blir det inte. Istället ska jag sitta här under min surrealistiska korkek och låta tungotalet tjattra vidare.

När 90-talet gick till ända menade jag att 80-talet egentligen slutade först då Nirvanas Smells like teen spirit förlöstes i massmedia 1991. Ni som någon gång haft dagen-efter-konsert-nackspärr känner säkert till hur arenarocken och underhållningsakterna förbyttes mot trasiga jeans och romantisk misantropi. Grungen och nästkommande avkommor berättade sanningen för folk.

Det som utmärkte 90-talet fick sitt avslut redan 97-98, då den digitala tidsåldern och informationssamhället på allvar fick sitt genombrott. Ja, om du frågar mig. Numer är tidningar “gammelmedia”.

Att summera 00-talet är relativt enkelt. Tråkig konst, 11:e september, klimatkonferenser och underhållningsmedias intåg på gratismarknaden. Men det är roligare att dra ett streck över hela 1900-talet och beakta hur pennan studsar.

När vi snart skålar för 2010 så blir det dock extra tydligt att 1900-talet är över, och dåtidsbeskrivningen gör sig alltmer påmind eftersom den regelrätta generaliseringen och summering på allvar nått ljuset. Såväl 1950-tal som 1980-tal föses nu ihop med vardera gemensamma nämnare – förra seklets kategorier i form av kultur, politik, världssamhälle, media, klimat och ekonomi blir kort och gott 1900-tal. Tillbakablicken är ett faktum; 1800-talet och 1700-talet – ja, till och med renässansen – är inte längre obetydliga och dammskadade tillbakablickar.

Tänka sig att till och med 1900-talet kunde blir historia.

Jag-har-massa-inspiration-och-det-går-bra-som-fan-med-allt.

Jag gillar summeringar.

I fredags satt jag likt ett speedat barn på julafton och inväntade en julklapp från mig, till mig. Jag har röjt i ateljén och det enda som i princip saknas för att ockupera mig likt en eremit nu i vinter är lite penslar, färger och dylikt. Men försändelsen var försenad. Ett par väl valda facklitterära okvädesord senare fick jag dock inse att grejerna kommer på tisdag, alltså imorrn. Helgen fick istället ägnas åt att teckna och skissa.

Hursom, jag tror den inledande summeringen gör sig rättvisa. Det är Nässjö, det är december. Tristessen är en baneman som vinner mark tills man tvärt avbryter, och vad kan en konstnär egentligen önska sig av vardagen? Jag slängde ut teven av denna anledning. Skulle mojängen jag just nu sitter och fingrar på trilla samman skulle jag inte gråta för det. Nej, det är nog trots allt en tillvaro jag i en mer livlig tid säkerligen skulle efterfråga. Så jag hoppar fram till julruschen direkt och önskar mig inget annat än lugnt och ro. Och där var den.

I somras gjorde jag diverse undanflykter medvetet från sociala haranger ut på landet. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal eller ett tecken på att man inte längre är purfärsk tonåring? Eller ett tecken på att man tar sin syssla på allvar? Ja, svaret får man i de där gyllene stunderna då penseln lever sitt eget liv på den sträva duken. Ja, åtminstone känns det lite så. Alla med förkärlek för skapande vet vad jag pratar om. Och nu snackar jag inte om de där måla-är-kul-och-ska-vara-avslappnande-verserna, utan åt det allvarliga hållet när måleriet och arbetet i vissa få sällsynta stunder ger svindel. Man står där efter x antal timmar och frågar sig själv om det överhuvudtaget kan existera något annat än det man nyss tillverkat. Jag vill inte gärna spä på alltför mycket av den här något dumromantiska uppfattningen av måleri. Man har hört den visan allt för många gånger om hur fantastiskt det är att måla. Det är nästan lite kitsch över den uppfattningen.

Men saken är ju faktiskt den att det är det. Ibland redan på idéstadiet, ibland i skissen. Ibland sker saker när de första färgerna besudlar duken, och ibland kan det bli fyrverkerivarning när man befinner sig mitt i. Att hitta G-punkten i måleriet kräver dock tålamod.

Jag hade en lärare som gav mig rådet att inte bygga upp mina alster av enbart efterätter. Är man sensationslysten och ute efter trippen måleri kan ge, kan man, som jag, ibland ha svårt att finna tålamodet i att taktiskt arbeta sig fram och invänta just – efterätten. Alltså det sista, vilket oftast kan innebära både en och två föreliggande etapper i det schematiska arbetet som är väldigt tråkiga och inte alls fyllda med upplevelse. Så vad göra? Det är lockande att söka expressionistiska vägar och arbeta som en besatt galning från första stund. Det är, som jag påpekat tidigare, lätt att förleda sig själv in på vad som egentligen är expressionistiskt arbete. Alltså uppfattningen att det där översinnliga faktiskt kan nås via lek och lattjo i nån sorts magiskt seans där penseln och färgen är förbindelselänken till nåt larvigt paradis där nymfer och kuratorer ligger på klorblekta molntussar. Men att balansera upp sitt arbete och bygga upp påtagande spänningsmoment blir i missförståelsernas värld halvkonstnärligt arbete där verkligheten förvandlas pekfingerpöbel.

Ja, det är lätt att tro det i alla fall. Ingen tänker på att dansgolvet där kärlek och upplevelseenergi floras likt en kedjereaktion i själva verket är byggt av en kunnig hantverkare.

Låt oss lämna det här antingen/eller-tänket åt 1900-talet där det hör hemma.

Men jaha. Jorå, nu har ateljétiden förskjutits rejält. Jag går numer upp runt 06.00 på morgnarna. Jag är 26 år gammal men beter mig som en tant.

Förvisso är det skönt. Det ligger nånting väldigt speciellt i att kliva upp tidigt. Ett sorgligt faktum är att man inte kan ha både och. Sena kvällar och tidiga morgnar. Man väljer, och vanligtvis är jag uppe sent, riktigt sent. Så sent att det blir tidigt. Så tidigt att det blir sent.

Pompe är rastad, nyäten och ligger intill, gäspandes med ett slemmigt tuggben fastklämt mellan framtassarna. Han somnar när som helst. Jag sitter med morgonkaffet och ett tiopack wienerbröd jag fick av min gode väns flickvän som arbetar på konditori. Singelfrukost. Utanför hörs det att grannkatten gjort sitt för natten. När jag vände mig om från det digitala ljuset såg jag i morgondunklet bara en stor svart skugga som kravlade sig uppför altanstommen till andra våningen. Katten måste ju väga bortåt 10 kilo.

Under vinterhalvåret sker en mycket tilltalande sak med horisonten; istället för den ljusa strimma som letar sig upp bakom granmattan finns bara en svart massa. Som en vårdagsbild, fast i negativa färger. Himlen är bara ljus nog att urskilja de träd och byggnader som vid en viss synvinkel letar sig en bra bit ovan horisontlinjen. Så här i ottan är allt som en Lerinsk mardröm, ett spel med kontraster i saknad av ljusa himmelska toner.

De människor man möter skulle nog byta med mig. Jag kan när som helst krypa in under duntäcket, in i idet. De ska till jobbet. Inte har de bil heller eftersom de promenerar.
Vintern känns alltid melankolisk, som en enda lång version av Jerry Williams dramatiskt vemodiga En vintersaga. Den känns folkligt 70-tal, jag ser Peter Tillbergs Blir du lönsam, lille vän framför mig. Jag undrar om de stirrande elever som utgör verket senare blev det. Påminner mig om när jag själv arbetade vintertid. Man kliver in på ett dammigt lager och sätter sig i en lika dammig motviktstruck, gäspandes och förbarmandes över att den fattiga och dyrbara strimma ljus det nordiska vinterklimatet dagligen skänker oss, passerar revy bortom såväl arbetstid som lagerväggar.

Utanför fönstret faller snön som en behövande yrvädersvit magnecyl mot den dunkla folkliga huvudvärken. Kontrasterna är ögonbedövande, enbart de former som är vertikala lyckas behålla sin dova ursprungsfärg, tillsammans med de små grenar och löv som skakar likt en sista dödsryckning när vinden gör sig tillkänna. Löven kommer falla ner och dö, det är bara den hårdnackade gran- och tallbarren som står emot såväl snö som förfrysande vind.

Pompe bryr sig inte. Snön är ett återkommande fenomen för den kolsvarta jycken som gladeligen kastar sig rakt in i de stora vita högarna för att se vad som dväljs därunder. Han far fram som en tecknad seriefigur, det brukar ta ett par sekunder att komma nånvart på isgatan efter att han börjat sin galopp mot nästa snödriva. Han har i dagarna fått extremt fettberikat hundfoder som verkar ha gett välbehövlig energi. Då är det fritt löp i skogen som gäller. Han hittar alltid kul grejer där. Älgar till exempel.

Själv kliver jag in i ateljén, stelfrusen. Men det är härligt. Igår blev det många öl för att vara onsdag. Många skratt också för den delen, för att vara småländsk vemodig senhöst.

När jag var yngre fick jag under en period för mig att meditation var nyckeln till inre välmående. Jag hade ingen större aning egentligen om vad själva akten meditation handlade om, men att sluta ögonen, försätta sig i lotusställning och visualisera porlande bäckar tycktes ju vara en god idé. Jag har tillbringat varje barndoms sommar i Loftahammar på ostkusten, ett ställe som min bror numer övertagit. Där finns en roddbåt, där finns mina fiskegrejer och där finns en sjö som folk helt verkar ha glömt. Eller ja, tills nån dumpade ett lik där för ett par somrar sedan, men sak samma.

Jag rodde ut i kvällssolen och väl ute på öppet vatten satte jag mig i fören. Det var stiltje, jag var helt själv i detta panoramalandskap. Nu skulle jag alltså uppleva sinnesfrid, jag skulle bli ett med naturen.

Men så blev det inte.

Efter en minut var jag så förbaskat uttråkad så jag struntade i det. Jag fiskade istället.

Jag har i ateljén stött på ett liknande dilemma. Jag har satt spontanitet och expressivt måleri som ledord för mitt måleri. Det ska vara naturligt. Jag kommer emellanåt till punkten att jag i vanlig ordning finner mig extremt noggrann. Jag blandar färgen med oerhörd precision. De rätta kulörerna ligger sedan som ett smörgåsbord på paletten, färdiga att frossas i. Med samma minutiösa precisa nogrannhet appliceras färgen på duken. Varje litet drag utförs så oerhört korrekt att jag i ett dilemmabetyngt skede fick ställa mig frågan om huruvida det här egentligen var ett spontant måleri, eller motsatsen.

Spontant är precis vad det är. I sin allra renaste form. För ett par år sedan gjorde jag ett verk där formen i sig var så noggrant utförd att målerisessionen i sig kunde tituleras som en vetenskaplig studie i form, skuggor och kontrast. I verket finns inte en tillstymmelse av penseldrag eller vivida utsvävningar. Meningen var att jag skulle upp tidigt dagen efter och göra annat, men detta fick hastigt avbokas så fort klockan närmade sig väckning. Efter tolv timmar hade jag inte gjort annat än att måla. När klockan blev tio på morgonen drack jag kaffe, sedan körde jag på tills klockan var 14.00.  Efter sexton timmars måleri däckade jag på sängen och vaknade med penseln i handen runt 23.00 och fortsatte tills 03.00. Sen däckade jag igen.

Nu så här i efterhand inser jag att det här kanske är ett av de mest expressiva och spontana verk jag gjort, i alla fall om man ser till tillverkningsprocessen. Det var så att säga meditation, naturligt flöde och målarglädje, men enbart av den enkla anledningen att jag inte beställde någon av dessa faktorer.

“Det svåra är inte att göra mästerverk, utan att försätta sig i det tillstånd då man gör ett.”

Man lär sig i skolan att ett frosseri i tekniska detaljen på något sätt är motsatsen till ett spontant uttryck. En lärare för längesedan sökte få eleverna att nästintill dansa kring stafflierna. Man skulle leka med penseln och färgerna, man skulle inte bry sig. Oj så spontant. Eller bara lek? Jag konstaterade ivrigt det sistnämnda, men fick mothugg enligt rådande uppfattning om vad spontant måleri egentligen är. Att söka efter spontanitet och skaparglädje är, om du frågar mig, kontraproduktivt. Likaväl som att sitta i en båt och anstränga sig för att hitta lugn. När utmaningen och den lekfulla glädjen blir ett eftertraktat mål som måste nås via ansträngning kan man mycket väl missa skogen för de enligt-reglerna-expressiva granar som kluddats dit framför. Verket då? Jo, det förstördes dessvärre eftersom jag valde fel mellanfernissa, men det är sak samma. Jag hann få med en snapshot innan slakten.

Myter. När man nämner sitt gebit inför nyfikna åhörare så uppstår en rad domar och fördomar om ens outtalade leverne och kreationskultur. Konsten är ju som bekant ett område lika mångfaldigt som antalet utövare, men vissa kriterier tycks vi upprepa genom att bara titulera oss kort och gott konstnärer.

På 1700-talet var melankoli direkt förknippat med genialitet, och så är det till viss del fortfarande. Mår du skit beror det på att omvärlden ur din tolkning svänger konstant i otakt. Du ligger antingen före eller efter i tiden och kan således utan större ansträngning titulera dig som en drömmare med en dramatiskt inre dialog.

Det är konst att må lite skit och så har det alltid varit. Och det är var och varje konstnärs lilla våta dröm att man befinna sig under en bro till tonerna av Gloomy Sunday en natt i Paris 1850. Oljefärg på kläderna, billigt rödtjut och en utmärglad balettdansös till musa.

När jag var på Louisiana Museum of Modern Art för lite drygt ett år sedan var jag där dels för att spana in den temporära basutställningen, dels för att kika på danske Per Kirkebys alster i vad som var en samlingsutställning med danskens livsverk. Dock fanns det ingenting i Per Kirkebys måleri som tilltalade mig just då, så varför inte ge det försök. Men inte heller nu lyckades jag greppa vad i hela fridens namn hyllningskören yrade om. Det är kortfattat expressionism med vissa figurativa inslag, med en touch av nordisk natur. Drama, jätteformat och på pappret väl genomgående och seriöst måleri. Jag borde på samma papper gilla Per Kirkeby.

Det har aldrig skett att en konstnär tilltalar mig vid första ögonkastet. Det krävs mognad och en långtgående process.

Jag tilltalas inte nämnvärt av konst, tro det eller ej. Finns där tio, femton verk på en galleriyta så gör jag alltid en snabb överblick och vanligtvis ger jag det dito tio minuter, ibland en kvart. Klassisk såväl som modern eller ultramodern konst. Har inte färgerna, formerna eller vad-det-nu-må-gälla berört mig, så sväljer jag snitten och går gärna därifrån. Den egenskapen hos mig ligger inte i att jag på något sätt skulle vara en förnäm eller kräsen konstkännare. Nej, den egenskapen bottnar i det faktum att jag inte strävar efter att tycka om konst. Jag finner svårt att respektera det tvungna gillandet av konst som ett verktyg för att vara konst. Alltså konst som ett medvetet personlighetsdrag. Jag är inte ute efter att förstå nånting jag inte förstår, jag är ute efter att på djupet förstå den sortens konst som besitter otvivelaktig kvalité i ryggmärgen.  Längst in, längst ner. Därför kan det dröja uppåt ett år eller mer för att jag ska få upp intresset för en konstnär och dennes verk.

Per Kirkeby är ändock ett lysande exempel. Hans verk tilltalade mig inte då, men på ett omedvetet plan har bilderna dröjt sig kvar efter utställningen i Louisina och först nu i dagarna så gav jag efter för dessa små visuella spasmer som inte ville låta mig vara. Jag googlade den målande dansken och visst – där var de. Inte 3 x 5 meter som i Louisianas hallar, utan små, pixliga och nästan löjligt odramatiska så här på min laptop.

Det visade sig att Per Kirkebys målningar innehade den unika sortens kvalité som jag tidigare bara funnit hos Mark Rothko. Eller när man som liten grabb bläddrade i morfars bok om Anders Zorn och inte förstod varför karln målade slarvligt. Ett år senare slog man upp samma bok med enorm entusiasm eftersom frågeställningen inte upphörde för att boken varit stängd.

Jag såg Kirkebys målningar och det ska sägas att jag fortfarande var skeptiskt. Burriga färger, formkonstellationer som smakade bittert, löst hängande dumspontana penseldrag och enorma dukformat som i min bok inte utstrålade en dramatisk odyssé, utan en sorts voluminös kompensation för bildspråket.

Men så vänder man sig om, går därifrån. Man glömmer museet, intrycken och vad som åts till lunch. Giacomettis skulpturer är förvisso en självklar sevärdhet i Louisiana, likaså New York-rummet. Men i bussen på väg hem så var det alltjämt en liten besvikelse eftersom Kirkebys målningar i all sin prakt inte visade sig vara kärlek vid första ögonkastet, snarare tvärtom.

Men trots det, visst dansade de dumspontana penseldragen fram där längs med att tiden gick, ett efter ett. Man bläddrar i en grafikkatalog från sent 80-tal och märker att de sidor som innehas av Kirkeby numer har flertalet fingeravtryck i sidkanten. Man går in på en tysk konsthalls hemsida och det första av alla hundra namn man ser är – Per Kirkeby. Jag letade inte ens.

Nu har jag linje för linje återigen knåpat ner en av mina bättre underskrifter så den nu också finns helt digitalt. Intressant va? Nej, inte särskilt, men så är jag också den sortens kreatör som ger obetydliga detaljer lite väl mycket uppmärksamhet ibland.

För ett par år sedan blev jag så begeistrad i diskvattnets gulbruna nyans att jag sprang hem till en bekant och sedermera lånade en systemkamera för att föreviga äckelskapet. En annan gång när jag kinesade hos en kvinnlig bekant gick jag upp mitt i natten; på golvet fanns en skugga som inte skulle undslippa viss dokumentation i form av 43 bilder med mobilkameran. Hon upplevde mig som ganska märklig. Men det resulterade i ett av mina bättre verk på den tiden och rent ekonomiskt så blev detta nattliga tilltag synnerligen givande.

När kroppens eget tjack gör sig påmint i form av en viss maniskhet, då är det en god idé att låta den flöda fullt ut. Hur märkligt det än kan tyckas, men faktum är att mina bästa idéer och verk tillkommer under stunder av rent naturligt punderi. Och det är ganska underbart när det slår till. Tunnelseendet infinner sig, omvärldens göromål och ting seglar bort mot horisonten och istället för att måla en tavla är känslan inte helt obekant att man faktiskt befinner sig mitt i. Men till skillnad från casual droger – vilka jag aldrig vidrört ska sägas – så är baksmällan och avtändningen en synnerligen behaglig upplevelse.

En del kompositörer, konstnärer och författare delar in sin kreativitet i fyra perioder per år. Eller ja, åtminstone vi nordmän. Vår, sommar, höst och till slut vintern är vanliga vägpunkter som symboliserar skiftningar i den årliga processen.

Jag kan gå med på att dela in mina tavlor i åtminstone två. Att måla på sommaren ger ett annat bildspråk än det som utdelas på vintern. Samtidigt tar man i beaktande alla dessa personliga framsteg, dessa perioder av melankolisk frenesi och galenskap, varvat med trippade solskensperioder som obönhörligen visar sitt nylle ibland direkt på duken.

Men så blir det. Jag gillar egentligen inte det där, men när solen på vårkanten visar sitt nylle kan jag kasta en blick åt vinterns produktion och bilderna påminner mer om omogna frukter än fullt utslagna blommor. Nu kommer hösten och färgerna som hamnat på duken under solen känns just nu som måndagsexemplar. Och sådär fortsätter det.

Meningen sen man körde igång karusellen var ju ändå att hitta ett ihållande bildspråk som ger löften ända fram till dödsbädden, att kunna navigera förbi hösten, sommaren och såväl mentala nedskärningar som lekperioder. Men när det står alltför klart att ens måleri följer den här moderliga strömmen som en övergiven hundvalp, är det väl just det som är meningen.

Det är höst, sannerligen. Nya tag således och för all del, nya intryck och nya idéer. Jag bifogar ett stycke vår. Foto på  en suddig kväll i Reykjaviks krogliv; hur inaktuellt som helst.