Om du är törstig och samtidigt vill berika din kropp med lycka och välstånd kan det vara en god idé att välja vilket vatten du dricker. Och framförallt; behandla det med omsorg, kärlek och respekt. Ja, i alla fall om man ska gå efter vad en del professorer numer säger sig ha underlag för, nämligen teorin att vattnet i molekylär nivå bildar strukturer som i sig fungerar som receptorer och minne och är därmed direkt mottagligt för allt som kommer i dess väg – till och med även vår sinnesstämning och de tankar vi rör oss kring. Vattnet har tydligen bevisat sig ha många egenskaper som modern vetenskap inte förmår sig förklara.

Jag snubblade över dokumentären Water som i detalj redogör för ämnet och jag blir faktiskt imponerad då man möts av proffessorer, forskningsunderlag och väl underbyggda teorier – inte sensationslystna må bra-coacher som drömmer om en plats i Oprahs soffa för att trösta ängsliga hemmafruar.

Det konstateras att vatten i sig kan vara nästan helt energilöst, vilket kranvattnet i sin väg från nersmutsning till rening, vidare genom transportering i järnrör, tydligen är. Men vatten som på vissa delar av jordklotet är helt fri från mänsklig kontakt och förorening uppges vara så energirikt att fukten från detta till och med avger ett blått skimmer.

Masaru Emoto är en forskare som minst sagt gått i bräschen för dessa teorier genom att med häpnadsväckande resultat fotograferat hutlöst vackra frusna vattenkristaller som direkt tidigare i flytande form lyssnat på Mozart, blivit välsignade av tibetanska munkar och behandlats med kärlek, men Masaru Emoto har även fångat deformerade och trasiga vattenkristaller som ett resultat av negativa mänskliga omfamningar (och death metal!). Han har även understrykt denna teori med det så kallade risexperimentet.

Det kan du testa själv; ta fram tre burkar, häll i samma mängd ris och samma mängd vatten i vardera av dessa och tillslut. En av burkarna ska du dagligen under tre veckor berömma, tacka och behandla med all glädje du förmår. En av burkarna ska helt ignoreras och den tredje ska behandlas med ren och skär illvilja. Skriv dina yttringar på burkarna och invänta resultatet.

I dokumentären Water så är exemplena kraftigt uppenbara. Riset i glädjeburken är efter en månad skimrande gult och avger en behaglig arom emedans riset i hatburken är täckt med svart mögel. Burken som ignorerades hade möglat igen och hade en grå ton. Det finns ett par klipp på Youtube (se länk nedan) som om sant, åtminstone förstärker teorin att vattnets egenskaper imiterar och smittar ner sin omgivning beroende på dess ursprung, behandling och miljö. Är det så att tro, kärlek och hopp faktiskt kan läka sår då vi människor faktiskt består av mestadels vatten? Ja, det skadar ju inte att försöka.

Del 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8 och 9 av dokumentären Water.

Risexperiment 1, 2 och 3.