Då var det dags för Stephans och min årliga julresa. Stephan är alltså fransosen jag beskrev i ett tidigare inlägg. Han är du med dussintalet Hollywoodkändisar och har tydligen både en och två mobilfoton som skulle rendera i en hyfsad svensk förtidspensionering. Det tycker jag är coolt. Mindre coolt är för övrigt att jag skulle vara kulinarisk på nyårsafton och smaka ostron. Kräkreflexerna gav med sig efter en dryg timme.

Hursomhelst, igår var vi på ett välbekant ställe. Högerflanken av Frisksjön på ostkusten. Massa klippor, höjder och såhär års; meterhögsnö utan pardon. Minus 15 grader, fyra timmars oavbrutet klättrande. Nåväl, jag gillar friluftsliv och minusgrader botar man med rörelse och bra kängor. Pompe sprang lite drygt 200 meter för varje tio meter vi avverkade och om där fanns eftertraktade älgspår så var dessa tillintetgjorda av labrador/bordercolliediton. Vargspår syntes inte, men väl en del skott hördes i horisonten.

Väl uppe på 50 meters höjd ställer sig så fransmannen och säger på exakt det tungomål du kan föreställa dig; halvtaskig engelska med franska böjningar;

-Pelle, you know, I’ve been to a lot of places around the world but this is my number one favourite. Sweden.

Jo, jag vet, och det är inte första gången man hör det där. Uteslutande av annorländes människor. Bilfärden gav också kodakmoment av sällsynt slag då den nedåtgående solen formade sig till en låga, för att slutligen gestalta sig i en knallröd pelare:

Skrivet 3 January, 2010 kl 17:19 under kategorin vardagligheter.
Följ kommentarer RSS 2.0 via RSS-feed. Du kan kommentera här, eller trackback från din egen blogg eller sida.