När jag var yngre fick jag under en period för mig att meditation var nyckeln till inre välmående. Jag hade ingen större aning egentligen om vad själva akten meditation handlade om, men att sluta ögonen, försätta sig i lotusställning och visualisera porlande bäckar tycktes ju vara en god idé. Jag har tillbringat varje barndoms sommar i Loftahammar på ostkusten, ett ställe som min bror numer övertagit. Där finns en roddbåt, där finns mina fiskegrejer och där finns en sjö som folk helt verkar ha glömt. Eller ja, tills nån dumpade ett lik där för ett par somrar sedan, men sak samma.

Jag rodde ut i kvällssolen och väl ute på öppet vatten satte jag mig i fören. Det var stiltje, jag var helt själv i detta panoramalandskap. Nu skulle jag alltså uppleva sinnesfrid, jag skulle bli ett med naturen.

Men så blev det inte.

Efter en minut var jag så förbaskat uttråkad så jag struntade i det. Jag fiskade istället.

Jag har i ateljén stött på ett liknande dilemma. Jag har satt spontanitet och expressivt måleri som ledord för mitt måleri. Det ska vara naturligt. Jag kommer emellanåt till punkten att jag i vanlig ordning finner mig extremt noggrann. Jag blandar färgen med oerhörd precision. De rätta kulörerna ligger sedan som ett smörgåsbord på paletten, färdiga att frossas i. Med samma minutiösa precisa nogrannhet appliceras färgen på duken. Varje litet drag utförs så oerhört korrekt att jag i ett dilemmabetyngt skede fick ställa mig frågan om huruvida det här egentligen var ett spontant måleri, eller motsatsen.

Spontant är precis vad det är. I sin allra renaste form. För ett par år sedan gjorde jag ett verk där formen i sig var så noggrant utförd att målerisessionen i sig kunde tituleras som en vetenskaplig studie i form, skuggor och kontrast. I verket finns inte en tillstymmelse av penseldrag eller vivida utsvävningar. Meningen var att jag skulle upp tidigt dagen efter och göra annat, men detta fick hastigt avbokas så fort klockan närmade sig väckning. Efter tolv timmar hade jag inte gjort annat än att måla. När klockan blev tio på morgonen drack jag kaffe, sedan körde jag på tills klockan var 14.00.  Efter sexton timmars måleri däckade jag på sängen och vaknade med penseln i handen runt 23.00 och fortsatte tills 03.00. Sen däckade jag igen.

Nu så här i efterhand inser jag att det här kanske är ett av de mest expressiva och spontana verk jag gjort, i alla fall om man ser till tillverkningsprocessen. Det var så att säga meditation, naturligt flöde och målarglädje, men enbart av den enkla anledningen att jag inte beställde någon av dessa faktorer.

“Det svåra är inte att göra mästerverk, utan att försätta sig i det tillstånd då man gör ett.”

Man lär sig i skolan att ett frosseri i tekniska detaljen på något sätt är motsatsen till ett spontant uttryck. En lärare för längesedan sökte få eleverna att nästintill dansa kring stafflierna. Man skulle leka med penseln och färgerna, man skulle inte bry sig. Oj så spontant. Eller bara lek? Jag konstaterade ivrigt det sistnämnda, men fick mothugg enligt rådande uppfattning om vad spontant måleri egentligen är. Att söka efter spontanitet och skaparglädje är, om du frågar mig, kontraproduktivt. Likaväl som att sitta i en båt och anstränga sig för att hitta lugn. När utmaningen och den lekfulla glädjen blir ett eftertraktat mål som måste nås via ansträngning kan man mycket väl missa skogen för de enligt-reglerna-expressiva granar som kluddats dit framför. Verket då? Jo, det förstördes dessvärre eftersom jag valde fel mellanfernissa, men det är sak samma. Jag hann få med en snapshot innan slakten.

Tags: loftahammar

Skrivet 19 October, 2009 kl 17:53 under kategorin Egna alster, hjärnspöken, måleri.
Följ kommentarer RSS 2.0 via RSS-feed. Du kan kommentera här, eller trackback från din egen blogg eller sida.