Jag sitter säkert.
Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.
Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.
DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.
Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.
Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.
Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.
Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.
Tags: anna brodow, figurationer, johan lundberg, lars vilks, retrogardism












I en utställning på Örebro läns museum visas verk av målaren och skulptören Karl-Axel Pehrson som även skapade filmpriset Guldbaggen.
Det är vernissagedags, utställningen visas på tre plan, det är kö vid hissen och i den alternativa trappan råder trängsel. Mötet mellan ryska och svenska konstnärer, som har skapat med temat och uttrycket Swedish Family som utgångspunkt, lockar många besökare.
Joyce Carol Oates drama The Widows om två sörjande kvinnor och deras förhållande till varandra får världspremiär på Strindbergs Intima teater.
Nationalmuseum har en av världens främsta handteckningssamlingar. I vår visar museet drygt hundra teckningar i utställningen Handgjort, där intresset för människan förenar konstnärer från olika sekler.
Utställningen Från Stockholm till Beverly Hills presenterar historien om en av Sveriges mest originella och samtidigt mest okända arkitektkarriärer.
Nu visas Björn Abelins landskapsserie Escapes, nominerad till årets fotobok 2007, på Galleri Ikon i Stockholm.
James Ellroy kommer till kulturhuset för att samtala med Britt-Marie Mattsson om sin nya roman Oroligt blod, den tredje och avslutande delen i Underworld USA-trilogin där En amerikansk myt och Sextusen kalla utgör de första två delarna.
En separatutställning med den portugisiske konstnären João Penalva inleder vårsäsongen på Lunds konsthall. Dessutom visas fyra av Penalvas filmer på biografen Kino.
Den prisbelönte dokumentärfilmaren Alberto Venzago har porträtterat sin bror Mario när denne tar sig an Othmar Schoecks enaktsopera Penthesilea.
Det perfekta och det defekta, det goda och det onda, livet och döden. Hos konstnären Magnus Wallin möts digital hi-tech och biblisk undergångsstämning. I utställningen tas besökaren med på en färd genom en mörk saga drömsk, utmanande och säregen.
October 18th, 2009 at 9:43 pm
Det jag mest sitter och funderar över när jag läser din blogg är inte så mycket av det du skriver, utan det du inte skriver. Det verkar som att du är konstnär och jag har varit inne och tittat på dina verk på din gamla blogg som jag också läste. Men de är ganska gamla va? Inte är du konstkritiker heller verkar det som. Men du skriver väldigt bra måste jag säga. Nu vill jag se mer måleri, då blir det nog Vilks som skriver om dig!
October 19th, 2009 at 2:15 am
bosch: jag känner pelle sen konstskolan och jag har aldrig sett maken till en så kreativ och talangfull konstnär. jag tycker du ska måla mer realistiskt som du gjorde då när du målade av våran modell. läraren kallade dig för rembrant resten av terminen;)
October 19th, 2009 at 4:23 am
Jag får väl göra ett inlägg snart då så ni båda blir nöjda. Sanna! Kul att du hittade min blogg, verkligen! Hur är det med dig nuförtiden? Jag pingar iväg ett mail förresten, dig har jag sökt med lykta efter sen skolavslutningen. Det MÅSTE vara du.
Bosch: Nej, jag är inte varesig kritiker eller konsthistoriker. Jag skulle väl titulera mig standard beläst på sin höjd. Heter du Bosch eller? Kul bekantskap, kul också att du gillar min blogg.