Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.

Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef  Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.

DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.

Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just  reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.

Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.

Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.

Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.

Tags: anna brodow, figurationer, johan lundberg, lars vilks, retrogardism

Skrivet 18 October, 2009 kl 22:40 under kategorin Klassisk konst, Sveriges kulturlandskap, modern konst.
Följ kommentarer RSS 2.0 via RSS-feed. Du kan kommentera här, eller trackback från din egen blogg eller sida.