En sen blöt kväll i våras fick jag frågan vad alla mina grejer är. Alltså alster, verk osv. “Det snackas om Pelle Grunditz – konstnär – hit och dit, men fan, visa nåt då? Öh!”

Det ska nämnas att det stadens enda dansgolv med fler invånare än typ två pers, låg precis intill. Ja, vi stod vid baren, på hotellet. Jag fattade inte vad killen snackade om, det är ju inte så direkt att jag har en van ståendes utanför ifall nån dräggfull hillbilly helt sonika vill se mina grejer.

Men förvisso har han en poäng – det finns en sak med det kreativa skapet, särskilt det konstnärliga, som kan vara ett litet dilemma i sig. Nämligen att under tiden man bygger upp sin produktion så gör man reklam för sig. Antingen kan man måla en grej, slänga upp på nätet och vid utställningsdags höra rungande “aaah, den ja” hela tiden, eller så står man på sig och leverar en hel kollektion med ruskigt fräscha grejer som ingen sett tidigare.

Det ska förvisso nämnas att den här bloggen är den enda reklamen jag gör för mig själv, om man nu kan kalla det för reklam.  Snackar folk om mig så kan jag intet göra. Eller ja, visst garvar jag emellanåt, det gör jag gärna.

Så att man är helt rätt ute – även om detta bekräftas av ett hotellfyllo – kan man verkligen känna vid det här laget. Sålänge det inte är tomma ord att en rejäl samling konstverk skapas i min ateljé så får ni gärna bli lite pissed.

You’ll see.

Skrivet 17 September, 2009 kl 2:13 under kategorin vardagligheter.
Följ kommentarer RSS 2.0 via RSS-feed. Du kan kommentera här, eller trackback från din egen blogg eller sida.