Vreeswijk och Helvete

Igår gästades Skavlan av Turbonegros sångare, Hank von Helvete. Eller Hans Husby som han egentligen heter. Anledningen är givetvis den att denne norrman ska gestalta Cornelis Vreeswijk i den kommande filmen om den svenske trubaduren. Väl på tiden anser jag. Inte att Hank ifråga får agera på vita duken, utan det faktum att en film görs om Cornelis Vresswijk. Ja, nån superstjärna var trubaduren inte, men väl ett inslag i svenskt musikliv värd all sin beaktning även såhär i efterhand.

Likheten dessa musiker emellan är slående kan tilläggas.

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

What Chopin had to say

Den hyperaktive dirigenten Benjamin Zander förklarar på TED det fantastiska med klassisk musik.

“Follow the line all the way from B to E and you’ll hear everything Chopin had to say.”

Det är ofta sagt att alla människor faktiskt älskar klassisk, de vet bara inte om det.

Funkar inte klippet, klicka här.

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Datorklotter…ish

Jag har haft lite planer på att återgå till min gamla blogg eftersom statistiken på den sidan är helt orealistisk. Jag har inte uppdaterat sidan på 9 månader och trots det så har jag ett besökarantal mellan 40 och 70 pers per dag. Det gäller att välja sina taggar rätt.

Så det får bli att jag tvillingkör där, precis som en del andra gör här på KDebatt.

I övrigt finns inte mycket att önska, men lite kul grejer sker. Jag telefonklottrar inte längre, utan jag datorklottrar eftersom det enorma fanskapet i ateljén har visat sig bli ett projekt av löjliga proportioner. I och med att jag inte längre har tillgång till etsarverkstäder så får det bli lättsamma A5-blad med en hel uppsättning Staedtlerpennor. Fast det är löjligt kul det också.
Ikväll 21.15 är det partiledardebatt mellan Reinfeldt och Mona Sahlin, vilken jag hade tänkt mig se, men jag kommer troligtvis bara lyssna

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Pelle äventyraren

Då var det dags för Stephans och min årliga julresa. Stephan är alltså fransosen jag beskrev i ett tidigare inlägg. Han är du med dussintalet Hollywoodkändisar och har tydligen både en och två mobilfoton som skulle rendera i en hyfsad svensk förtidspensionering. Det tycker jag är coolt. Mindre coolt är för övrigt att jag skulle vara kulinarisk på nyårsafton och smaka ostron. Kräkreflexerna gav med sig efter en dryg timme.

Hursomhelst, igår var vi på ett välbekant ställe. Högerflanken av Frisksjön på ostkusten. Massa klippor, höjder och såhär års; meterhögsnö utan pardon. Minus 15 grader, fyra timmars oavbrutet klättrande. Nåväl, jag gillar friluftsliv och minusgrader botar man med rörelse och bra kängor. Pompe sprang lite drygt 200 meter för varje tio meter vi avverkade och om där fanns eftertraktade älgspår så var dessa tillintetgjorda av labrador/bordercolliediton. Vargspår syntes inte, men väl en del skott hördes i horisonten.

Väl uppe på 50 meters höjd ställer sig så fransmannen och säger på exakt det tungomål du kan föreställa dig; halvtaskig engelska med franska böjningar;

-Pelle, you know, I’ve been to a lot of places around the world but this is my number one favourite. Sweden.

Jo, jag vet, och det är inte första gången man hör det där. Uteslutande av annorländes människor. Bilfärden gav också kodakmoment av sällsynt slag då den nedåtgående solen formade sig till en låga, för att slutligen gestalta sig i en knallröd pelare:

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Nu glömmer vi 00-talet. Och 1900-talet. Ok?

Nyår känns lite som kaka på kaka. När väl julstressen till synes fått ett avslut så är det alltså nyårsstress istället. För egen del så kommer också en födelsedag i början av januari. Snart dags för en sån där all-uppvaktning-undanbedes-annons i Smålandstidningen. Trots att jag bara fyller 27.

Årets nyårsafton lär dock bli lite speciell. Två vänner från Frankrike är här, varav den ena chefar på kändisrestaurang i Nice. Så, det blir ostron och sånt där, plus en massa skumpa och finöl. Annat än blaskig kommunistöl.

Sen så kanske vardagen infinner sig, för då kan man måla utan avbrott igen. Nu ska jag dock röja upp lite, för det kommer besök från annorstädes.

Gott nytt år på er.

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Ljuva feber

Är det något jag anser vara hutlöst tråkigt så är det att sitta och lyssna på folks berättelser om sina drömmar.

“Jo, liksom, jag satt på en brygga som liksom var ett flygplan och vattnet var liksom uppochned, sen kom en gås med ninjamask.. osv”

Men ibland blir det intressant när en viss rationalitet inträder och en tydlig symbolik kan skönjas. Som ett resultat av gårddagens feberchock, och därmed nattliga svettningar, kunde jag imorse greppa tag i en av dessa versrader  som myntades i den nattmara jag befunnit mig i;

“Ur de många olika synvinklar som uppdagades kunde man i en av dessa skåda hans innersta väsen.”

Jag har ingen aning om vad St Feber ville säga mig, men likväl ett lite intressant stycke prosa. Feberdrömmar är fantastiska. Jag är inte sjuk speciellt ofta, men jag tar tillvara på de märkliga scener den höga kroppsvärmen ger mig. I våras drömde jag att jag var en av de stackarna som låg i träbäddarna i Auschwitz. Och det var inte irrationellt, alls. Soldaterna, de utmärglade kropparna, lukten och den rekvisita som var runtomkring mig kunde likväl ha varit tagen från en riktig upplevelse, för där fanns inget typiskt drömsk. Och då kan man inte ens i sömnen intala sig att man befinner sig i just en dröm. Då blir det otäckt. Men återigen, folk kollar ju på skräckfilmer av en anledning..

I alla fall, jag skulle egentligen befinna mig i en pulkabacke just nu. Senare var det tänkt att bli glöggkväll med besök från Frankrike, Costa Rica och så mina svenska vänner. Så blir det inte. Istället ska jag sitta här under min surrealistiska korkek och låta tungotalet tjattra vidare.

Detta inlägg har En kommentar Läs och kommentera här

Julspektaklet stundar

Ja, då var det jul. Ska inte dra nån nu-ligger-snön-vit-och-skinkan-står-på-bordet-refräng, men en sak kan jag säga; hur mycket man än säger sig hata julen så finns det en och en annan ljuspunkt i spektaklet. Min familj har sjunkit obehagligt mycket i antal sedan jag var liten, så det är på gott och ont. En påminnelse om diverse jävligheter, men samtidigt en fingervisning om det som finns och bör uppskattas.

I början av December råkade jag kläcka till min bror; “jo, jag tänkte rita nåt till dina ungar, typ lite så här..”
Det blev ett ganska maffigt projekt som pågått fram tills 09.00 imorse, samtidigt som jag målar på ett mastodontverk som mäter 180 x 135. Plus alla dessa akvareller, crosshatchingstudier och annat konstnärligt trams.

En av stadens aktörer på konstscenen ville att jag skulle stå som värd för hans utställning nu i juldagarna. Det hade jag tyvärr inte tid med, men jag hoppas det gick bra för honom.

Nu blir det Finöl. Mariestads Export för den som undrar. Som någon sade; ‘”de la’ gôtt me en mellanstor shtaad i kaggen!”

Sant. Med anledning av den senaste tidens fattiga bildinnehåll här på brädan så bidrar jag således med ett verk av yppersta klass, ärligt stulen från Lars Vilks blogg; Quentin Matsys, porträtt 1515:

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

1900-talet in i historieböckerna

När 90-talet gick till ända menade jag att 80-talet egentligen slutade först då Nirvanas Smells like teen spirit förlöstes i massmedia 1991. Ni som någon gång haft dagen-efter-konsert-nackspärr känner säkert till hur arenarocken och underhållningsakterna förbyttes mot trasiga jeans och romantisk misantropi. Grungen och nästkommande avkommor berättade sanningen för folk.

Det som utmärkte 90-talet fick sitt avslut redan 97-98, då den digitala tidsåldern och informationssamhället på allvar fick sitt genombrott. Ja, om du frågar mig. Numer är tidningar “gammelmedia”.

Att summera 00-talet är relativt enkelt. Tråkig konst, 11:e september, klimatkonferenser och underhållningsmedias intåg på gratismarknaden. Men det är roligare att dra ett streck över hela 1900-talet och beakta hur pennan studsar.

När vi snart skålar för 2010 så blir det dock extra tydligt att 1900-talet är över, och dåtidsbeskrivningen gör sig alltmer påmind eftersom den regelrätta generaliseringen och summering på allvar nått ljuset. Såväl 1950-tal som 1980-tal föses nu ihop med vardera gemensamma nämnare – förra seklets kategorier i form av kultur, politik, världssamhälle, media, klimat och ekonomi blir kort och gott 1900-tal. Tillbakablicken är ett faktum; 1800-talet och 1700-talet – ja, till och med renässansen – är inte längre obetydliga och dammskadade tillbakablickar.

Tänka sig att till och med 1900-talet kunde blir historia.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Om du har två påsar..

Höger/vänster, då/nu, jag/du, svart/vitt osv.

Jag har alltid funnit intresse i antagonistiska motsatser eftersom de på ett plan uppmanar till ett ickenyanserat beslut till en av dessa. Alltså att man tvunget ska välja symboliskt mellan påse 1 och påse 2, men där man får med sig lite skit i varje och lite godsaker i varje. Man väljer den med mest godsaker och skiten man får med sig får man helt enkelt stå ut med och försvarar i andan av de överhängande godsakerna. Eller så ignorerar man nackdelarna.

Låt mig förtydliga; I politiken finns det två välbekanta grenar; höger och vänster. Varje åsikt ner till gräsrotsnivå kan du i princip klassa som höger och vänster.Vänsterpolitiker menar att välstånd är en blomma som gror ur bottenskiktet och förgyller sin omgivning uppåt, emedans högerpolitiker anser att välstånd är regnet som ovanifrån bevattnar blomman. Vad man inte betänker är att båda dessa basala ideologiska inriktningar innehåller nackdelar redan i sin mest basala form. Högern gillar att plaska i sitt eget vatten och vänsterns klängväxter virvlar sig ibland runt sin egen stam istället för uppåt.

Den här sortens logik återfinns inte bara i politiken, utan givetvis även i konsten. Eller, måleriet.

Om samtidskonsten framöver ligger i dödsryckningar, så återstår ju givetvis att bana väg för nästa steg. Och det är fler än en person som talar om en tillbakagång redan i dessa dagar. Antingen till det klassiska, eller bara moderna eller postmoderna. Kanske en hybrid. Eller bara retro grejer, som i musiken. Eller så kommer en helt ny era då skickliga målare får vänta i tamburen ytterliggare en period eftersom man lyckades förnya ett steg till. Eller så gör man som nu, att man helt enkelt fortsätter given stig genom ett landskap av klagosånger som muttrar att konsten blivit tråkig och enfaldig. Nöjda finns, men de är mer defensiva än tidigare kring sitt skötebarn Samtidskonsten.

Det är alltid intressant att skönja vad morgondagen har i sitt sköte. Man kan vara säker på att den kommer skilja sig från idag, men att försöka hitta logiken som leder fram till nästa epok i konsthistorien är meningslöst. Det vore enkelt att säga “allt är prövat, nu vänder vi”. Men lika enkelt är det att påstå att “nu fortsätter vi på given väg”. Likaledes finner man att när förändringar väl sker så är dessa barnsligt självklara, men bara från ett retrospektivt perspektiv.

Om jag skulle önska något av framtiden och dess logik så vore det trots allt en obarmhärtig utkristallisering av vänster- och högerindelningen.

Figurationer i somras blev av kulturvänstern traditionsenligt stämplat som traditionsenligt måleri i den högra fåran. En del tafatta och pinsamt okunniga kritiker menade extremhögern. Sen drogs paralleller till Duchamp och vänsterkonst och ingen kunde vara riktigt säker på om den slående kontrasten som Figurationer medförde, i själva verket kunde vara ett klockrent klassiskt vänsteralternativ i kontrast till sin egen tid. Den institutionella åsiktshegemonin (populärt uttryck, jag vet) jämförs alltmer som en liknande vapendragare till forna tiders akademism som impressionisterna bekämpade.

Så inte heller här kan man använda sig av den väl slitna antingen/eller-devisen då vänstern i nutid biter sig i svansen om man högerstämplar klassisk högerkonst. Bort alltså med den sortens indelning, om jag får be.

I liknelsen jag gjorde i indelningen, alltså påse 1 och påse 2, vill jag mena att vi istället öppnar båda, häller ut rasket och sorterar bra från dåligt.

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

Om jag fick Nobelpriset

Idag har jag sett hela Nobelspektaklet.

Jag fascineras en smula över den tradition som Nobel faktiskt är – jag menar; hur många länder kan stoltsera med att vara ansvariga för världens mest prestigefyllda pris? Samtidigt är det ju en jävligt stel tillställning och personligen får jag nästan lite panik när jag föreställer mig hur det måste vara att få Nobelpris. Man hamnar jämte nån kunglighet och jag kan inte direkt tänka mig att den här avslappnade jag-och-du-känslan är speciellt överhängande. Det räcker med att jag ockuperar en bänkrad på ett dop för att paniken ska infinna sig. Jag brukar då underlätta stämningen med att dra satanistvitsar till mina bänkgrannar.

När jag som yngling redogjorde mitt välarbetade arbete om Rembrandt glömde jag precis allt. Jag stod tyst i en minut och sprang sedan ut ur klassrummet. Det skulle nog inte uppskattas av SVT och Nobelkommitten när jag i direktsänd teve skulle hålla mitt tal.

Och sedan minglet. Häromdagen var jag hemma hos en vän vars flickvän har haft lite ekonomiska bekymmer i samband med den senaste krisen. Jag nämner då att hon bör söka socialbidrag. För, då får man gratis tandvård. En timme senare, och därmed en timme för sent, insåg jag sambandet mellan hennes ytterst sura (och väl slutna) min och min replik. Tänk om jag nu skulle bli uppbjuden på vals av exempelvis Maud Olofsson. Det skulle inte kunna sluta i något annat än en lavett. Jag menar, det är ju Maud Olofsson.

Sån där är jag. Jag glömmer namnet när jag ska presentera mina flickvänner, drar bögskämt framför bögar och frågar tjocka kvinnor hur långt gångna de är. När jag är full näckar jag gärna och ser jag en urringning som tilltalar mig så granskar jag denna på mycket nära håll. Om jag hamnade jämte prinsessan Madeleine skulle jag med all säkerhet bli utburen av vakterna.

I kassan på Ica klämde jag fast 15 kilo hundmat mellan knäna, men vad som inte var speciellt intelligent var att jag för dagen hade träningsbrallor med lite sliten resår. Där stod jag längst fram i en full kö med byxorna nere vid anklarna. Jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna ske när kungen överlämnar priset och checken. Jag vet inte hur många gånger jag kramat folk som räckt fram handen i läglig höjd för en handskakning. Vi snackar löpsedelsmaterial när kungens hand befinner sig i mitt skrev.

Så jag skulle tacka nej till ett Nobelpris av förståeliga skäl.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

G-punkten

Jag-har-massa-inspiration-och-det-går-bra-som-fan-med-allt.

Jag gillar summeringar.

I fredags satt jag likt ett speedat barn på julafton och inväntade en julklapp från mig, till mig. Jag har röjt i ateljén och det enda som i princip saknas för att ockupera mig likt en eremit nu i vinter är lite penslar, färger och dylikt. Men försändelsen var försenad. Ett par väl valda facklitterära okvädesord senare fick jag dock inse att grejerna kommer på tisdag, alltså imorrn. Helgen fick istället ägnas åt att teckna och skissa.

Hursom, jag tror den inledande summeringen gör sig rättvisa. Det är Nässjö, det är december. Tristessen är en baneman som vinner mark tills man tvärt avbryter, och vad kan en konstnär egentligen önska sig av vardagen? Jag slängde ut teven av denna anledning. Skulle mojängen jag just nu sitter och fingrar på trilla samman skulle jag inte gråta för det. Nej, det är nog trots allt en tillvaro jag i en mer livlig tid säkerligen skulle efterfråga. Så jag hoppar fram till julruschen direkt och önskar mig inget annat än lugnt och ro. Och där var den.

I somras gjorde jag diverse undanflykter medvetet från sociala haranger ut på landet. Är det ett tecken på att man börjar bli gammal eller ett tecken på att man inte längre är purfärsk tonåring? Eller ett tecken på att man tar sin syssla på allvar? Ja, svaret får man i de där gyllene stunderna då penseln lever sitt eget liv på den sträva duken. Ja, åtminstone känns det lite så. Alla med förkärlek för skapande vet vad jag pratar om. Och nu snackar jag inte om de där måla-är-kul-och-ska-vara-avslappnande-verserna, utan åt det allvarliga hållet när måleriet och arbetet i vissa få sällsynta stunder ger svindel. Man står där efter x antal timmar och frågar sig själv om det överhuvudtaget kan existera något annat än det man nyss tillverkat. Jag vill inte gärna spä på alltför mycket av den här något dumromantiska uppfattningen av måleri. Man har hört den visan allt för många gånger om hur fantastiskt det är att måla. Det är nästan lite kitsch över den uppfattningen.

Men saken är ju faktiskt den att det är det. Ibland redan på idéstadiet, ibland i skissen. Ibland sker saker när de första färgerna besudlar duken, och ibland kan det bli fyrverkerivarning när man befinner sig mitt i. Att hitta G-punkten i måleriet kräver dock tålamod.

Jag hade en lärare som gav mig rådet att inte bygga upp mina alster av enbart efterätter. Är man sensationslysten och ute efter trippen måleri kan ge, kan man, som jag, ibland ha svårt att finna tålamodet i att taktiskt arbeta sig fram och invänta just – efterätten. Alltså det sista, vilket oftast kan innebära både en och två föreliggande etapper i det schematiska arbetet som är väldigt tråkiga och inte alls fyllda med upplevelse. Så vad göra? Det är lockande att söka expressionistiska vägar och arbeta som en besatt galning från första stund. Det är, som jag påpekat tidigare, lätt att förleda sig själv in på vad som egentligen är expressionistiskt arbete. Alltså uppfattningen att det där översinnliga faktiskt kan nås via lek och lattjo i nån sorts magiskt seans där penseln och färgen är förbindelselänken till nåt larvigt paradis där nymfer och kuratorer ligger på klorblekta molntussar. Men att balansera upp sitt arbete och bygga upp påtagande spänningsmoment blir i missförståelsernas värld halvkonstnärligt arbete där verkligheten förvandlas pekfingerpöbel.

Ja, det är lätt att tro det i alla fall. Ingen tänker på att dansgolvet där kärlek och upplevelseenergi floras likt en kedjereaktion i själva verket är byggt av en kunnig hantverkare.

Låt oss lämna det här antingen/eller-tänket åt 1900-talet där det hör hemma.

Detta inlägg har 4 kommentarer Läs och kommentera här

Materialism och kolskyfflar

Där åkte ännu en beställning iväg till Zinkvit.se. Jag vill också minnas att jag vid ett svagt inspirationsbetyngat tillfälle beställt typ 30 kilo lera, samt att en kontakt till mig kunde fixa grafikpapper som är så tätt packat att det måste ligga i blöt två dygn innan användning. Vilket i sin tur påminner mig om att jag måste börja etsa ordentligt igen, men det påminner mig mestadels att jag inte har möjlighet till dessa förehavanden om jag inte gör som min gotländske kollega och inreder en grafikverkstad.

Men det är kul att vara materialist i konstvärlden. I somras efterlyste jag på min folkhögskola någon som kunde fixa dukar i femmetersformat till mig. Alltså 500 x 375 cm lite drygt. Det fanns en som kände en, som kände en kille. Men det blev inte av eftersom ingen kunde snickra till en ateljé storlek lagård till mig för ett lämpligt pris.

Nu ska jag bege mig neråt stadens gator. Den där tolv ton tunga Kolskyffeln av Carl Fredrik Reuterswärd för två miljoner som står mitt på torget förargade en hel generation nässjöbor i slutet på 90-talet när den invigdes. Jag gillar den dock mer och mer, så jag tar nog en tripp både förbi och runt.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Genuskonst on the street

För att spinna vidare på bloggfenomenets vara som demokratiskt superfenomen; jag har skrivkramp idag. Och detta kan jag alltså blogga om.

Nåväl, nog om det. Nu ska det handla om djuplodande genuskonstessäer. En vän till mig uttryckte sig i förra veckan på följande sätt:

- Alltså, jag tycker ju konst är ganska.. Ja, alltså lite bögigt faktiskt. Men jag tycker fan inte alls att du är bögig.

Ja, det är ju inte så att vi konstnärer är ute och brännmärker boskap direkt.

I full färd med en marmorfallos?

Jag har fått en smärre förkärlek just i att diskutera konst med totalt oinvigda personer. Det ska sägas att jag lätt blir fartblind med vad jag företar mig, och det kan vara en uppfriskande reality check när man medvetet ställer sig bortom räckhåll för sitt älskade subjekt. Jag gillar när Anna Odell står i TV4 och ska förklara sitt projekt utan trettioelva stycken “skapa en frågeställning” i varje mening. Jorå, visst ställer vi våra frågor alltid.

Jag vet inte riktigt vad jag vill med dagens inlägg faktiskt. Nu ska jag dock ge mig ut på en oerhört heterosexuell och manlig söndagspromenad med Pompe. Tidelu.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Den gyldene bloggen

Det torde vara lite jobbigt för skribenter som arbetat sig upp i tidsskrifternas bedömningssystem, att se på hur en minst lika skicklig skribent utan någon som helst bakgrundskunnighet CV-mässigt tar sig fram via enbart ord. Många är ju av naturen väldigt begåvade även skriftmässigt. En mycket god vän till mig slutade skolan redan i sjunde klass och har sedan dess lika mycket bildning på sitt CV som en hund. Han bedriver nu en blogg med oerhört stort antal besökare. Där tycker jag bloggfenomenet är alldeles ypperligt, för det finns en demokratiskt nakenhet som medföljer. En blogg måste vara bra och intressant eftersom den beror i den utsträckning att läsarna och deras aktivitet bedömer dess kvalité.

Den digitala formen av skrivande har också fört med sig ett flertal funktioner, bland annat kommentarsfunktionen. Jag kan inte sitta här och skriva vad som helst och förlita mig på att en tidsskrifts upplaga är populär nog att genomföra uppdiktade lögner, eller ord som jag inte gärna vill stå för. Jag måste stå för de, såtillvida jag inte väljer att avkryssa denna funktion. Sådana bloggar är inte nämnvärt populära, varesig ur betraktarnivå eller att föra en sådan. Man vill alltid ha åsikter från sina läsare.

I somras kunde man se ett flertal konstdebatter som nästan uteslutet förbehöll sig i bloggformat. Skrev man en vinglig åsikt som man inte direkt kunde förmå sig backa upp i kommentarsfältet, kunde man senare se detta ifrågasättande i en annan blogg. En del blev rentav förlöjligade. Försök till förlöjligande gjordes också, och misslyckades. Man fick kryssa rejält i bloggosfären, men det demokratiska ordet var i allra högsta grad levande. De kritiker som valde det fjärran och alltmer omoderna tidsskriftformatet kunde nästintill siffermässigt skåda sin trovärdighet sjunka då de inte valde att svara för efterföljderna av det de vräkte ur sig. Att bloggformatet skulle vara lågt är sannerligen en ursäkt av det absurt fega slaget eftersom en del av vår världsomspännande kulturs allra skickligaste skribenter innehar en blogg.

I tidningar och i nästan alla mediala sammanhang citerar man numer bloggar, det finns inget konstigt i det. Att stå för sitt ord är mode för första gången på mycket länge. Det är ett format där diskussion, debatt, åsiktsspridning och ifrågasättande verkar i ett demokratiskt, nästintill fulländat sammanhang. Kontexten är det skrivna ordet och det egna namnet, inte tidningsupplagan eller tryckpressromantik.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Röd snö och ohyfs

En rad märkliga företeelser inträffade imorse när jag gjorde en repa neråt stan. Min syster med pojkvän kommer hem från Gran Canaria senare ikväll och mellanlandar här i staden. Det blir det samkväm, bildvisning och ja, öl och whiskey.

Väl inne på Systembolaget börjar en herre packa ner mina öl i sina påsar. Det här går ju givetvis inte för sig, men herrn var pensionär och jag påpekar som den unge gentleman jag är, att dessa öl är mina. Döm om min förvåning då samma sak sker senare inne på Konsum. En herre i ungefär samma ålder börjar packa ner min mat. Ja, skillnaden var den att det var mina påsar, så jag lät det hela fortgå tills dess att han var klar. Sen påpekade jag att hans kaviar, tobak och folköl låg på andra sidan, med hans påsar. Men tack för hjälpen.

Märkligt. Innan dess skulle jag ta ut pengar från bankomaten, men tack vare ett tekniskt problem så hänvisades alla till en tambur inne i banken där det finns diverse in- och uttagningsmöjligheter. Samt en dator där man kan surfa enbart på Swedbanks hemsida. En stor muslimsk familj turades om inbördes att ivrigt och med stor upptäckarlust fingra på tangentbordet, utan att bry sig om vad som försiggick på själva skärmen . I 20 minuter. På andra sidan rummet sitter en av stadens uteliggare och röker. Det får man inte, så polisen var också där och avvisade honom mot väldigt underhållande protester från mannen ifråga. Ord som inte kunde urskiljas annat än som rossliga läten, men med ett väldigt tydligt budskap.

Senare hade jag precis avslutat ett samtal med konstnärskollegan Daniel, då en herre på en lyxig mountainbike cyklar fram till mig. Mannen ifråga är vapendragare till den den tidigare avvisade uteliggaren, så jag antar att fredagsnatten för honom varit ganska givande ifråga om cykeln. Han började tala med mig:

- Det är ett jävla skit du..
- Jaha. Vadå?

Jag får inget svar, bara ett nonchalant leende från mannens rynkiga mungipa innan han rullar vidare, minglades bland stadens mer nyvakna folk. Märkligt. Jag går förbi Swedbank och ser stadens konstutbud i skyltfönstret. Barn, målade i de mest hemska grälla färger. Jag kan se tantens tankebubbla framför mig:

“Ja. Gräs är ju grönt, då ska det alltså vara grönt. Det är en fin färg. Sen är det ju också fint med rosade kinder. Då ska det vara rött där. Himlen är ju blå, och då får den bli blå. Och huset jag vill ha med måste ju vara rött också.”

Ja, världen var så svart och vit för mig också en gång. Sen tog farsan fram en röd lampa, riktade den mot det vita kylskåpet och sade:

- Är kylskåpet fortfarande vitt?

Jag förstod poängen, om än lite långsökt demonstrerat. Ingenting blev sig likt i bildens värld, men min lärare förstod minsann inte:

- Snö är vitt Per. Du kan inte använda blå förstår du väl?

Som protest målade jag på lågstadiet all snö knallröd. Som förklaring sade jag att “i den här staden finns bara röda gatulampor. Och det har varit värsta slakten också!”.

Efter att ha kräkts mentalt över den onyanserade, baskolorerade värld tanten uppvisat i skyltfönstret gick vidare mot Apoteket. Jag har en liten nätt fäbless för diverse munsköljmedel, jag tycker det är trevligt att dofta mintapotek i käften när man pratar med folk. På avdelningen där man löser ut recept ser jag att hela tre åldringar står upp emedans alla sittplatser är ockuperade av bra mycket yngre personer. Bland annat en bekant kvinna i min ålder. En apotekare kommer ut och ber att åtminstone tre personer makar på sig för de stackars pensionärerna, som troligtvis redan är sjuka och trötta nog efter att ha tagit sig ända till Apoteket. Sicket ohyfs, men med stor skam i ögonen reser sig alla och lämnar plats.

Detta inlägg har 6 kommentarer Läs och kommentera här

Konst är krig

I begreppsorienteringen kring konst och dess kölvatten pratar man nu ivrigt om kvalitétsbegreppet och “konstvärlden”. Ni vet, Artfacts och hela den där visan. Jag skulle nog vilja påstå att om man diskuterar vad som är kvalitativ konst, i den mening att allt-är-konst-nu-diskuterar-vi-kvalitén, pratar man fortfarande om samma sak. Att diskutera vad som är kvalitativ konst gentemot bara konst innehåller samma parametrar och grundteser som det alltid gjort.

Då sade man:

- Nej, det där kan väl inte vara konst?

Nu säger man istället:

- Nej, det där kan väl inte vara kvalitativ konst?

Istället för att testa begreppet konst testar man nu begreppet kvalitativ konst. Men det är samma diskussion, samma debatt. Bara lite mer nyanserad än antingen/eller.

Artfacts är ett välkommet inslag enligt många eftersom Artfacts sägs vara en sammanfattning kring vad konstvärlden tycker. Ja, det är viktigt vad konstvärlden anser tydligen. Man pratar också om biennaler som en sorts måttstock på vad konstvärlden för tillfället anser avhandla begreppet kvalité.

Nu råder det dock motstånd, givetvis, mot den här synen på kvalité. Men, det finns dock en väl understruken paradox i konstvärlden, nämligen att de antagonister och motståndare till konstvärlden är konstvärlden. Det är jämförelsevis ett krigsfält, och ger man sig in i kriget via penna, svärd eller pensel, så blir det väldigt problematiskt att motsätta sig slagfältet självt. Man kan bara påstå sig ha en motsatt åsikt kring sin antagonist, men man är till fullo en del av det. Tar man avstånd från slaget med hjälp av likgiltighet, förslagvis och jämförelsevis Sveriges neutralitet i andra världskriget – blir denna likgiltighet, om ifrågasatt – en del av det i skildringen. Jag vet att jämförelsen krig måhända vara lite absurd, men konsten som begrepp är inte fast institution, det är en trofé, sprängfylld med romantik, i ett slag om sig själv. De som väljer att ifrågasätta, erkänner indirekt begreppet och blir en del av det.

Därmed fortlöper diskussionen kring begreppskildringen precis som den alltid gjort. Hade man vetat vad konsten gick ut på, dess syfte och verkan, hade man från början kunnat gena direkt via begreppsdebatten och vidare till en anhalt, men denna anhalt är som bekant det som konsten, slaget, går ut på.

Det blir problematiskt i slutändan att opponera sig mot ett begrepp som per tradition är opponering mot sig själv, ett begrepp som av alla, indirekt som direkt, är godkänt som objekt för opposition och provokation. Det är svårt att motsätta sig konstvärlden när konstvärlden i sig lever och verkar i denna omfattning. Och det blir svårt när till och med äldre och utdöda generationer är provokativa och ifrågasättande. Hur ska det gå till? Hur kan man överhuvudtaget gå tillväga, att med argument ifrågasätta ett objekt som lever och verkar av argument?

Man kan aldrig påstå att konstvärlden har fel, däremot kan man starkt ifrågasätta den rörelse eller struktur som för tillfället utgör dess högsta hierarkiska poster och dess fullständiga maktordning. Det bör man göra, och det ska man göra.

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

Bra shit på en gloomy sunday

1. SVT Play

Ännu ett argument kring varför jag inte tänker skaffa teve. Någonsin. Internetteve är ingenting man slökollar på för att fördriva tiden, oh nej. Tv4 Play och resterande kanalers internetutbud är hyfsat, men att bjuda på ett inslag från 1959 om grammofoner kan bara SVT.

2. Paint Shop Pro

För att jag haft varenda version sedan 1996 och vägrar byta till Photoshop.

3.  Spänntång

För att mina händer är värda det.

4. Zinkvit.se

För att man sorterar via produktmärke. Jag är märkesfreak när det kommer till konstnärsmaterial.

4.  Lars Vilks blogg

Opinionsbildaren inom svensk konst. Bra Lars.

5. Daniel Miltons insats för orangutanger på Borneo

Att nå ut till fotfolk med konst är typ duktigt. Att tilltala konstvärlden är väl också helt ok. Att nå ända bort till djurriket är stort.

6. Hans Roslin

Kan man göra statistik kul och i samma veva avfärda segnackade tredje-världen-myter är man riktigt jävla skicklig. Gäst hos Skavlan nu senast. Nobels fredspris nästa? Kan man kanske hoppas på om de faktiskt ger priset till individer som vill och kan göra världen bättre. Gränslöst engagerad personlighet.

7. Gitarren

För att jag beställt ett munspel i A-moll. Dur i hösttider är kitsch.

8. Facebook

För att jag har mycket vänner.

9. Mitt kommande passfoto

För att jag tänker anmäla tullverket om de återigen skildrar mig som en pandasminkad seriemördare från Ryssland. Jag ser egentligen ut som bilden till höger. Nästan i alla fall.

10. Gymma

För att det inte blir bra när alla aggressioner hamnar på duken.

11. KDebatt

KonstSveriges stora möjlighet att säga det man önskar säga.

Detta inlägg har 5 kommentarer Läs och kommentera här

En yrvädersvit Magnecyl i en Lerinsk mardröm

Men jaha. Jorå, nu har ateljétiden förskjutits rejält. Jag går numer upp runt 06.00 på morgnarna. Jag är 26 år gammal men beter mig som en tant.

Förvisso är det skönt. Det ligger nånting väldigt speciellt i att kliva upp tidigt. Ett sorgligt faktum är att man inte kan ha både och. Sena kvällar och tidiga morgnar. Man väljer, och vanligtvis är jag uppe sent, riktigt sent. Så sent att det blir tidigt. Så tidigt att det blir sent.

Pompe är rastad, nyäten och ligger intill, gäspandes med ett slemmigt tuggben fastklämt mellan framtassarna. Han somnar när som helst. Jag sitter med morgonkaffet och ett tiopack wienerbröd jag fick av min gode väns flickvän som arbetar på konditori. Singelfrukost. Utanför hörs det att grannkatten gjort sitt för natten. När jag vände mig om från det digitala ljuset såg jag i morgondunklet bara en stor svart skugga som kravlade sig uppför altanstommen till andra våningen. Katten måste ju väga bortåt 10 kilo.

Under vinterhalvåret sker en mycket tilltalande sak med horisonten; istället för den ljusa strimma som letar sig upp bakom granmattan finns bara en svart massa. Som en vårdagsbild, fast i negativa färger. Himlen är bara ljus nog att urskilja de träd och byggnader som vid en viss synvinkel letar sig en bra bit ovan horisontlinjen. Så här i ottan är allt som en Lerinsk mardröm, ett spel med kontraster i saknad av ljusa himmelska toner.

De människor man möter skulle nog byta med mig. Jag kan när som helst krypa in under duntäcket, in i idet. De ska till jobbet. Inte har de bil heller eftersom de promenerar.
Vintern känns alltid melankolisk, som en enda lång version av Jerry Williams dramatiskt vemodiga En vintersaga. Den känns folkligt 70-tal, jag ser Peter Tillbergs Blir du lönsam, lille vän framför mig. Jag undrar om de stirrande elever som utgör verket senare blev det. Påminner mig om när jag själv arbetade vintertid. Man kliver in på ett dammigt lager och sätter sig i en lika dammig motviktstruck, gäspandes och förbarmandes över att den fattiga och dyrbara strimma ljus det nordiska vinterklimatet dagligen skänker oss, passerar revy bortom såväl arbetstid som lagerväggar.

Utanför fönstret faller snön som en behövande yrvädersvit magnecyl mot den dunkla folkliga huvudvärken. Kontrasterna är ögonbedövande, enbart de former som är vertikala lyckas behålla sin dova ursprungsfärg, tillsammans med de små grenar och löv som skakar likt en sista dödsryckning när vinden gör sig tillkänna. Löven kommer falla ner och dö, det är bara den hårdnackade gran- och tallbarren som står emot såväl snö som förfrysande vind.

Pompe bryr sig inte. Snön är ett återkommande fenomen för den kolsvarta jycken som gladeligen kastar sig rakt in i de stora vita högarna för att se vad som dväljs därunder. Han far fram som en tecknad seriefigur, det brukar ta ett par sekunder att komma nånvart på isgatan efter att han börjat sin galopp mot nästa snödriva. Han har i dagarna fått extremt fettberikat hundfoder som verkar ha gett välbehövlig energi. Då är det fritt löp i skogen som gäller. Han hittar alltid kul grejer där. Älgar till exempel.

Själv kliver jag in i ateljén, stelfrusen. Men det är härligt. Igår blev det många öl för att vara onsdag. Många skratt också för den delen, för att vara småländsk vemodig senhöst.

Detta inlägg har 9 kommentarer Läs och kommentera här

Bauersk klärobskyr

Igår hade jag en riktigt bauersk afton. Lummiga granskogar, mossa och en liten del klärobskyr brukar jag alltid titulera som bauerskt. Då man är ute i skärgården och lapar gulnande kvällsol befinner man sig i en zornsk situation. Larsson’ska hem känner alla till. Har även upplevt en och annan dalísk fylla.

Hur som helst, på höstkanten kan jag göra dessa skogstrippar. När dagen börjar gå mot mörker tar jag med Pompe ut i skogen. Väl inne i djupet, långt från stadsbruset, brukar det vara bäcksvart. Mina senaste ateljéverk har influerats tydligt av det här. Jag har faktiskt på senare avslutat experimenterandet av bildspråket och fokuserar på själva subjektet, motivet. Språket sitter redan där. Man vet hur man drar sin pensel, alltför starka idéer brukar gå förbi bildspråksfiltret numer.

Jag gick igenom lite grejer från farsan häromdagen. Längst in i garderoben hittade jag min allra första oljemålning, gjord i svart och vitt enbart. Dock inte färdigställd som ni ser. Jag tror inte ens jag hade pubishår när skissen sattes, shiet vad tiden går. Och ja, på den tiden hade jag korpsvart långt hår och min starkaste influens var Giger och Misfits. Det verkar ändock som att mörkret hängt med. Dödskallarna gör sig mestadels tillkänna i telefonklottret.

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

Ett analytiskt flum

I kommentarsfältet här på Kdebatt kom ämnet teorier upp.

Jag medger, kanske med ett inflikande tyvärr, att jag ofta granskar dessa ganska ingående, samt lika ingående följer diverse debatter som uppstår. Men jag måste erkänna att det uppstår en inte helt oväntat problematik när dessa tankebanor gör sig tillkänna i ateljén. Jag är fastgjuten i processen inspiration-idéstadium-skiss-förberedelse-arbete-färdigställning-utvärdering. Självfallet ligger det tonvis med teorier inhamrade som träkilar emellan dessa moment, men det är på många vis egna teorier som når dagens ljus i samband med verken själva.

Jag har råkat på ett fenomen nu på senare tid som jag inte mött innan, nämligen att den teoretiska inspirationen blir överhängande. Ateljén som vanligtvis fungerar som den kreatives krypin omvandlas till ett högdiskurslaboratorium. Skissen tar sig och i ens medvetenhet som vanligtvis sjuder av energi, uppstår istället frågeställningar. Det blir platt och analytiskt, onaturligt. Jag har många gånger fått lägga undan pensel såväl som laptop, diverse skrifter och ibland abrupt avbryta mailkonversationer med diverse bollplank för idéhämtning.

Jag tillhör ett släkte som består av uppfinnare, företagare, läkare och finansmän, så det ligger i min natur att uträtta arbetet i sin rätta ordning, gärna vetenskapligt och med stor noggrannhet, metodik och resultatlusta. I samma släkte infinner sig även konstnärer, hantverkare, musiker och hippies. Ni kanske förstår mitt dilemma om man ska dra slutsatsen att jag är resultatet av vitt skilda motpoler. Vilket har visat sig att jag faktiskt är.

Att lägga upp arbetet därefter är med andra ord ett måste. Att låta endera sida ha fritt spelutrymme resulterar alltid i obalans. Det har skett många gånger att den kreativa energin flödat för häftigt, likaväl som den analytiska. Man söker alltså efter den unika balansen däremellan. Det blir i slutändan som att dansa på ett väl konstruerat golv. Eller lira ett fett jävla gitarrsolo till en väl komponerad basgång. Jag tror dock att det är lätt att missförstå konstens väsen och därmed enbart förlita sig till den ljuva ådra som vibrerar in i penseln. Den kan faktiskt förräda om man inte lär sig hantera den.

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Framtida figurationer

Jag satt ikväll och bläddrade i en bok från 1964 som handlar om samtida konst. Sånt där pysslar jag ofta med, att bläddra i äldre skrifter som alla säger sig ha en någorlunda klar bild av rådande läge, samt vad som lett dit. För ett par år sedan bläddrade jag i en liknande dammig skrift från 20-talet. Jag minns inte författaren, ej heller titeln. Jag minns dock att jag satt jämte en stor gipsstaty och var pudervit om armen efter att jag läst klart den.

Rådande uppfattningar om konst på den tiden, i kölvattnet efter Duchamps pissoar, var egentligen inte nämnvärt olika än vad de är idag. Teorin att allt kan vara konst var förvisso inte lika bergfast, men dock existerande. Konstvärlden bedömer sedan huruvida det ligger värde i verket eller inte. Fine, inga frågetecken där. Jag har inget emot något alls nuförtiden. Att agera emot ett konstutryck är för mig kontraproduktivt eftersom konstverk handlar i dessa omfång – kritiserar du Anna Odell så är du per automatik en del av den kontext som i efterhand ska redogöras för. Om man inte ser på Anna Odell med välvilja bör man alltså knipa igen och hålla sig undan konstverkets medföljande kontextscanner som aldrig missar något. Johan Lundberg och Christopher Rådlund kan troligtvis i efterhand tacka Eva Ström och övriga skribenter för att dessa relaterade Figurationer till högerideologier helt så uppenbarligen åt fanders.

Om det är något som jag upplever konsten gjort under 1900-talet så är det att hämta energi ur kritik och att det är på många sätt därifrån den kommer. Alla teoretiska alternativ som presenterats – och de är många – har varit en form av kritik mot sina föregångare på något plan eftersom man inte godkänner en lösning genom att presentera en förnyelse. Föregångarens värde blir per automatik ett konsthistoriskt värde. Ur konsthistoriskt perspektiv hamnar alla verk till slut, givetvis. Samtidigt uppkommer diskursen ur kritik och därmed blir nästa uppläxning enbart en riktning åt det håll som konsten härnäst styr. Konst handlar om utveckling och således kan misstag i praktiken aldrig göras.

Problematiken jag upplever kring det här blir att verkets flaggskepp, oftast teorin kring sitt verk i förhållande till samtid, blir föråldrad med ett väldigt uppenbart bäst-före-datum. Vad man kan se är inte helt oväntat att den förbättring, alltså den skola som en förnyelse i andra sammanhang ofta ska ge upphov till, inte alltid är nämnvärt närvarande, om någonsin fullföljd eller genomarbetad. Jag personligen fascineras sällan av nya teorier och idéer, då jag vet att de i efterhand kommer ersättas av andra och bli konsthistoria, och då måste konsthistorien vara tilltalande. Via idén och teorin kan den givetvis bli så, men vad som återstår är nästan alltid bara en teori av vad man tidigare ansett är ett giltigt uttryck för sin tid. Det som är menat som provokativt kommer med allt kortare intervaller bli det som provocerade gårdagen. Och må så vara att denna skildring har sin rättmätiga plats i konsthistorien, för det har den givetvis – men Mondrian eller Malevitj teorier har idag bara detta, även om vissa kan finna beröring i en svart kub än idag. Men Rembrandt, till exempel, har något helt annat ifråga om att använda det som redan finns och sedermera göra det mästerligt. Sannerligen saknar jag dessa mästare. Det skulle väl vara Rothko då. Eller Bacon kanske.

I figurationsdebatten har det blivit lite extra tydligt att ett alternativ om en helt annan skola vill göra sig hörd. En debatt jag själv trodde skulle falna ut hastigt, men som tack vare skickliga debattörer (och ovan nämnda anklagelser från kritiker) hölls stången. Lars Vilks menar att retrogardisterna inte lyckats presentera ett tydligt alternativ. Och det må vara sant eftersom figurativ konst inte enbart hör Odd Nerdrum och lärjungar till. Mycket modern konst kan sammanfattas som figurativ. Men jag anar poängen där likväl. Jag antar att man vill belysa hantverket och ett relativt realistiskt, klassiskt och estetiskt måleri. Fritt från sensation i förnyelse, bara sensation i kvalitét och upplevelse, samt en viss befrielse från kontexten. Jag står dock till förfogande för eventuell rättelse om min aning. Det återstår helt klart att se vad Figurationer kommer resultera i härnäst. Jag måste dock erkänna att debatten varit oerhört givande från åskådarnivå.

Nu efterfrågar retrogardisterna inte något maktövertagande, men det kommer i slutändan bli ohållbart att inte erkänna det figurativa måleriet som en stadig, genuin medspelare. Alltså fullvärdig respekt av den konstitutionella makten i förhållande till antalet utövande och tradition. Argument för det här? Jo, det är ett ypperlig medium såväl som konstnärlig gren att uttrycka sig i, vilken har visat sig överlägsen flertalet gånger. Och det finns bortåt 600 års kunskap att inhämta som rent och skärt underlag för idéspridning. Och det är bra shit, det är den överlägset mest utvecklade skolan vi har inom konst.

Detta inlägg har 14 kommentarer Läs och kommentera här

Damien Hirst utan assistenter

Vad som är speciellt med Damien Hirst pågående utställning No love lost på Wallace Collection i London, är att engelsmannen beslutat sig för att måla tavlor, och dessutom på egen hand. Utan assistenter. Och, han är värdelös på det. Han måste väl ändå ha en åtminstone en kunnig bildlärare tillhands som påpekar nivån på måleriet och sätter det i samband med den status han innehar?

En konceptkonstnär av provokativt slag som gör denna återvändo till måleri kan knappast ha samma intentioner och kärlek till måleriet som en nyutexaminerad konstskoleelev, därför anar jag andra intentioner. Men det är förvisso lös spekulation och en uppgift för det kölvatten som kommer. Jag har aldrig nämnvärt gillat Hirst som konstnär eftersom man får leta länge efter en konstnär som strykts så medhårs av såväl etablissemang som finansmarknad, och dessutom kan kalla sig provokativ. Ja, till och med denna utställning finner sig i samma tema, i alla fall enligt Carl-Johan Malmbergs recension på SvD:

“Det som kanske fortfarande är provokativt hos Hirst – förutom förstås hans oväntade omvändning till måleriet – är titeln på utställningen: No Love Lost. Den går att läsa som konstnärens självsäkra påstående att hans kärlek till måleriet faktiskt är besvarad: av mediet självt.”

Att det figurativa måleriet som ‘fenomen’ idag kan ses som provokativt är ändock en liten sanning. En ganska roande recension återfinns på The Independent:

“1. Are these new paintings, painted by Damien Hirst himself, any good? No, not at all, they are not worth looking at. 2. So why are you writing about them at such length? Because he is very famous. 3. And why has the Wallace Collection decided to exhibit them? Because he is very famous. 4. And why did Damien Hirst even paint them in the first place? Because he is very famous.”

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

Staden som glömde konsten

Jag hatar den här staden. Nu ligger jag iofs inte tröstlös om nätterna på grund av detta faktum, och jag kräver liksom inte att det ska finnas en målarmaterialhörna på statoil – alltså, jag kräver inte ens normala öppetider.

Men när det går så långt att det inte finns en enda pensel förutom ÖB:s fem-för-9.90-väggpenslar, då är det illa. Terpentin? Går det bra med här industriförtunningen? Oljefärg? Vi har falu röfärg, går det bra? Oljedukar? Vi har pannåer som är 30×30 cm?

Jag vill ha mårdhårspenslar, Rembrandtfärger och venetianskt terpentin. Tack vet jag internet och Zinkvit. Sortera efter varumärke, genialiskt.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Första, andra osv.

Eder bloggare och tillika yre konstnär sitter nu med morgonkaffet i handen. Anledningen till detta yrskap är att jag vid 16-tiden igår också drack mitt morgonkaffe och att jag efter diverse påbud om festligheter valde den vintersvala ateljén som helgtillflykt. Det har målats fram tills nu faktiskt. Mina morgnar pendlar friskt utmed dygnet och kan mycket väl infalla sent på kvällen om gårdagens måleri visade sig lovande. Sömnen får alltid komma i andra hand. Ja, åtminstone när det är helg och man kan ta sig dessa friheter. Inte helt oväntat tillkommer då fantastiskt måleri.

Jag har nu i veckan sålt en målning som enligt min mening samlat damm ganska länge. Antar att jag får skylla mig själv då jag ihärdig insisterar på att jag pysslar med konst enbart för konstens skull och därmed lättvindligt gärna visar ut potentiella köpare från ateljén.

Jag har kvarhållit målningen i en egen ägo eftersom jag varit osäker på om målningen i sig fungerar som representation av det jag gör. Den är faktiskt ganska gammal och tillkomsten skedde av en rad medvetna missgärningar ifråga om tekniker. Är det något jag inte gärna skickar ut i det fria så är det mina olika frågeställningar, alltså experiment och hybrider av dess många olika slag som senare ska fungera som potentiella förlagor för mer slutsatsbetonade alster. Nu när jag är övertygad om detta verks existens i min repertoar så delar jag mer än gärna med mig då den är en ypperlig representant för det jag gjorde då och som sedermera resulterat i det jag gör nu. Provisorium, tillkom våren 2008 i en andaktsfull hastnatt där jag likt nu satt med morgonkaffet i näven och stirrade yrt och frågvist på vad som egentligen skett. Off you go.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Get a decorator!

Konstnärer som sysslar med bildkonst vars estetiska upplevelse inte är menad som en sommarängsupplevelse har ofta den här sortens argument. En inredning ska ju trots allt vara tilltalande och behaga sinnesstämningen. Och det vill inte konstnärer.

I alla fall inte konstnärer som exempelvis Jean-Michel Basquiat. Sanningen är hård och den är ful. Inte ytligt vacker. Men i ett större perspektiv sysslade Basquiat och Zorn (exempelvis) med exakt samma sak. Former, figurer och allehanda detaljer i kompositionen menade att stå i relation till endera, för att i slutändan nå en uppbyggd bild som sedermera betraktaren i sig kan relatera till. Den är menad att ge intryck och ett starkt intryck kan inte vara annat än behagligt – även om det upplevs som obehagligt. Folk reser inte till koncentrationsläger i fredliga tider för att dessa vill fördunkla sina sinnen, upplysningen och den i vitögat hårda sanningen är väl eftertraktad som sinnlig upplevelse. Detta intryck och föreliggande avsikt i den visuella konsten är gemensamma om vi så diskuterar konst från stenåldern eller mer modernt daterad bildkonst. Därmed bedömer vi intrycket, metod och huruvida det är bra eller inte. Intrycket kan förefaller torftigt, eller genialt. Hur enkelt som helst. Här sker en intressant sak. Rothko exempelvis såg det som en skymf om hans verk blev omnända som behagande vackra. Men folk tyckte så i alla fall, och inte heller i efterhand – utan faktiskt under hans första utställningar då färgfält dominerande hans dukar. Numer kan en Rothkoprint fungera ypperligt som dekoration eftersom romantiseringen gjort sitt. Och detta öde kommer drabba alla konstnärer. För skillnaden mellan en Goya och en Picasso är inte lika stor som den gemensamma nämnaren.

Det fokus vi bör anamma är inte bilden, utan vår uppfattning om den och den skiftar. Alltså vår uppfattning om världen kring oss, för verken vi bedömer står helt i kontext med den. Självklart kan man tycka, men så är inte alltid fallet. På folkhögskolan jag gick var det en elev som hittade ett gammalt förråd med filmrullar. En stor kartong, daterad 1964, helt oanvända och skyddade från ljuset. En proffessionell fotograf här i trakten köpte upp allt för en ansenlig summa pengar eftersom han i Photoshop inte förmådde nå samma effekt som ett fotografi som härrörde från 60-talet, med vad som då upplevdes som brister. Samma renässans kommer ske om såväl 10, 20, 30 som 40 år. Pixliga bilder från de första digitalkamerorna från 90-talet kommer en vacker dag att attrahera besökarantal likaväl som vi nu till med avsikt infogar de vita rutor och förstörda kanter som en gång i tiden klassades som ett misslyckat fotografi. Ni kan historien.

Konsten har sina retroperioder, men de har i förhållande till andra kulturella uttryck varit få. Retrogarden har alltid funnits, men konsten som arbetsgivare till samhället har ännu inte funnit sig tillrätta. Därmed sker ständig förnyelse eftersom en tillbakablick på gångna tiders modern konst heller inte ger ett svar om vad vår uppgift ska vara. Om en tillbakablick vore korrekt måste vi acceptera att uppsåten från tiden vi skildrar också är det. Men kubismen och postexpressionismen fick maka för sig för nyare innovationer – Mondrians färgfält lyckades ej heller stå fast som alternativ, och därmed fortgick utvecklingen i andra försök att via bilden söka manifestation för nya idéer. Vi vet inte hur konsten som slutlig hållplats kommer se ut eftersom ingen ännu manifesterat effekten av vad den bör uträtta. I alla fall är vi inte nöjda med hur läget ser ut nu. Kanske har jag fel i detta antagande – du är välkommen att teorisera fritt kring mina sakliga eller teoretiska brister, jag välkomnar sannerligen dessa. Om de är korrekta. Borde vi nöja oss med vad konsten hittills uträttat och sedermera förbättra metodiken, eller teorisera om vad den i en utopi kan uträtta? Givetvis är experimenterandet, gränsutvidgandet och konceptualismen en stor del av konsten – om inte överhängande – men godtagen som slutlig lösningen är den sannerligen inte, och den går likt Mondrians färgfält ett öde till mötes där nya idéer utanför rådande koncept vill komma till tals. Framåt måste vi hur som helst.

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

Förvillande tvångströjor

När jag var yngre fick jag under en period för mig att meditation var nyckeln till inre välmående. Jag hade ingen större aning egentligen om vad själva akten meditation handlade om, men att sluta ögonen, försätta sig i lotusställning och visualisera porlande bäckar tycktes ju vara en god idé. Jag har tillbringat varje barndoms sommar i Loftahammar på ostkusten, ett ställe som min bror numer övertagit. Där finns en roddbåt, där finns mina fiskegrejer och där finns en sjö som folk helt verkar ha glömt. Eller ja, tills nån dumpade ett lik där för ett par somrar sedan, men sak samma.

Jag rodde ut i kvällssolen och väl ute på öppet vatten satte jag mig i fören. Det var stiltje, jag var helt själv i detta panoramalandskap. Nu skulle jag alltså uppleva sinnesfrid, jag skulle bli ett med naturen.

Men så blev det inte.

Efter en minut var jag så förbaskat uttråkad så jag struntade i det. Jag fiskade istället.

Jag har i ateljén stött på ett liknande dilemma. Jag har satt spontanitet och expressivt måleri som ledord för mitt måleri. Det ska vara naturligt. Jag kommer emellanåt till punkten att jag i vanlig ordning finner mig extremt noggrann. Jag blandar färgen med oerhörd precision. De rätta kulörerna ligger sedan som ett smörgåsbord på paletten, färdiga att frossas i. Med samma minutiösa precisa nogrannhet appliceras färgen på duken. Varje litet drag utförs så oerhört korrekt att jag i ett dilemmabetyngt skede fick ställa mig frågan om huruvida det här egentligen var ett spontant måleri, eller motsatsen.

Spontant är precis vad det är. I sin allra renaste form. För ett par år sedan gjorde jag ett verk där formen i sig var så noggrant utförd att målerisessionen i sig kunde tituleras som en vetenskaplig studie i form, skuggor och kontrast. I verket finns inte en tillstymmelse av penseldrag eller vivida utsvävningar. Meningen var att jag skulle upp tidigt dagen efter och göra annat, men detta fick hastigt avbokas så fort klockan närmade sig väckning. Efter tolv timmar hade jag inte gjort annat än att måla. När klockan blev tio på morgonen drack jag kaffe, sedan körde jag på tills klockan var 14.00.  Efter sexton timmars måleri däckade jag på sängen och vaknade med penseln i handen runt 23.00 och fortsatte tills 03.00. Sen däckade jag igen.

Nu så här i efterhand inser jag att det här kanske är ett av de mest expressiva och spontana verk jag gjort, i alla fall om man ser till tillverkningsprocessen. Det var så att säga meditation, naturligt flöde och målarglädje, men enbart av den enkla anledningen att jag inte beställde någon av dessa faktorer.

“Det svåra är inte att göra mästerverk, utan att försätta sig i det tillstånd då man gör ett.”

Man lär sig i skolan att ett frosseri i tekniska detaljen på något sätt är motsatsen till ett spontant uttryck. En lärare för längesedan sökte få eleverna att nästintill dansa kring stafflierna. Man skulle leka med penseln och färgerna, man skulle inte bry sig. Oj så spontant. Eller bara lek? Jag konstaterade ivrigt det sistnämnda, men fick mothugg enligt rådande uppfattning om vad spontant måleri egentligen är. Att söka efter spontanitet och skaparglädje är, om du frågar mig, kontraproduktivt. Likaväl som att sitta i en båt och anstränga sig för att hitta lugn. När utmaningen och den lekfulla glädjen blir ett eftertraktat mål som måste nås via ansträngning kan man mycket väl missa skogen för de enligt-reglerna-expressiva granar som kluddats dit framför. Verket då? Jo, det förstördes dessvärre eftersom jag valde fel mellanfernissa, men det är sak samma. Jag hann få med en snapshot innan slakten.

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

Jag sitter säkert.

Det är ganska lätt att ledas in i idén att ett korrekt konstnärskap måste innefatta research i teorierna och omdömena från de som bedömer oss. Många anser nog att det är på så vis, och jag är också medveten om argumenten till varför det ska vara så. Andra håller givetvis inte med. Det verkar vara en fråga om höger och vänster.

Jag följer ett flertal bloggar. Lars Vilks har just nu en smärre ‘dispyt’ med konstkritikern och den forne Artesredaktören Anna Brodow som i sin tur inväntar svar från konstkritikern Frans Josef  Petersson och dennes recension kring Dalí/Vezzoli på Moderna, samt recensionen av Livsformer på Bonniers Konsthall. Axess Magasins redaktör Johan Lundberg som tillsammans med konstnären Christopher Rådlund låg bakom Figurationer på Edsviks konsthall har; som Vilks uttrycker det; ett litet ‘handgemäng’ med DNs Jessica Kempe. Retrogardismen utreds som topic på Retrogardism Etcetera. Carl Forsberg på Nya Babylon har i samband med debatten också lyckas få med en och en annan direktlänk. Lars Vilks har dock alltid koll på diskussionen och vilka som deltar.

DNs kultursidor är givna, men även Aftonbladets kultursidor har sina tyckare. Sen kan man givetvis fråga sig huruvida det är vår plikt som konstnärer att reflektera över det som sägs kring det vi kastar ut för beskådning. Det som hittills lagts fram som potentiella ämnen har i alla fall aldrig undgått Kulturstans nyhetsbevakning.

Kritiken, diskursen och övriga reflektioner som görs kring konst måste trots allt förbli aktiv och en del av den. Mycket konst härrör helt ur just  reflektionen och aktiviteten kring begreppet konst, och inte helt oväntat så spär det på åsiktshegemonierna ytterliggare på vardera sida. Till skillnad från teater- eller konsertpubliken så skyndar ett litet esoteriskt sällskap hem till tangenbordet för att utreda huruvida exempelvis Figurationer fungerar som alternativ, eller inte. De som inte anser utställningen värdig som detta, hävdar i vanlig ordning att utställningen inte alls upprör. För om den upprör är den ju.. Ja, ni vet.

Socialkritisk konst som upprör är ju bra konst, så vilken mardröm det måste vara i en kritikers sits att skåda ett figurativ dito. Ja, om man nu inte gillar den, vill säga. Då kan man enligt skolboken relatera till rörelser åt den extrema högern. Dessa upprörde ju uppenbarligen också, fast på ett tydligt fel sätt – så man gör den kopplingen i hopp om att det som upprört, upprört fel. Vissa menar att vänsteralternativet Anna Odell upprörde fel. Men utredas måste det alltid, för om man i samma andetag kritiserar och argumenterar för ett verks ickevara, argumenterar man för framhävandet av sin antagonist. Alla argument är bra argument, även om de är rentav värdelösa. Precis som i politiken i övrigt.

Själv fäller jag varsamt ner laptopen inför arbetet. Frågeställningar som dessa är intressanta och väl värda sin iakttagelse, och det ska sägas att jag har mina åsikter också, faktiskt. Om än mer generella och inte lika territoriell och saklig. Men mitt eget måleri letar sig förbi. Den sker på ett annat plan. Är det figurativt? Är det kontroversiellt? Någon kanske hävdar att den inte upprör. Detta faktum kanske skrivs på ett plakat jämte ett kors brinnande på min bakgård.

Min åsikt är den är att det inte är min uppgift att blida varesig kritiker eller betraktare, och jag skulle bli förvånad om dessa var av annan åsikt.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Sorgliga moderna män

Läste en artikel i Aftonbladet om gårddagens människovarelser och deras fysiska styrka. Inte oväntat, men heller inte ointressant.

“[...]..dagens bågskyttar skulle inte ha en chans mot de mongoliska bågskyttarna på 1100-talet som kunde få i väg pilarna sex gånger så långt samtidigt som de satt på en galopperande häst.

– Vi är den sorgligaste skara av manliga Homo sapiens som någonsin funnits, säger antropologen Peter McAllister till Reuters.”

Jag gillar sistnämnda uttryck. Undrar hur vi kommer se ut om 1000 år. Förslappade, bleka och arslen formade som kontorsstolar. Man får ju faktiskt tänka på att vi en gång i tiden hade egenskaper inte helt olika djur. Vi borde skämmas.

När jag vaknar tar det sin ringa tid innan jag kommer igång. Jag kan ligga kvar en halvtimme i sängen och punda färgskalor, sen kliver man upp och tar med sig penslarna från gårddagens session. Ja, man skulle ju ändå till köket och kaffebryggaren. Man börjar dagen med ett telefonsamtal till konstnärskollegan på Gotlandet. Man sätter sig vid datorn och kollar meddelanden, knegar lite kultur och kliar sig själv på diverse okyska ställen. En fet snus givetvis, och kaffe. Sen in i duschen. På med kläder och där sitter alltså djuret Pompe, som alltsedan jag öppnade ögonen två timmar tidigare varit helt färdig att börja dagen i rasande takt. Evolutionen har gjort sitt.

Ja, man borde ju skämmas. Han är bortåt 50 bast i hundår, själv sitter jag med mina pigga 26 vintrar och suckar som en rysk gruvarbetare.

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Gläfska byrackor

Surfade idag in på Art Renewal Center, och visst får man nog dra lite på mungipan. Uppåt alltså. Men det finns en gnutta allvar och rörelsen är faktiskt mer utbredd än man tror därborta. Något reellt hot lär den aldrig bli mot modernismen, och samma sak gäller för övrigt all sorts retrogardism; inte så länge man pekar ut sig själva som bortfösta. Det må vara så i vissa led, men att belysa det faktumet skulle på sin höjd leda till nån sorts löjlig kvotering. Om möjligt hot och konkurrens om muséerna och konsthallarna infinner sig på allvar med dess triennaler, biennaler och utställningar, lär orsaken inte vara att man mobbat konceptkonsten sönder och samman till reträtt. Det är stor skillnad på att lyfta fram en rörelse på röda mattan och att kasta in den i ringen som en gläfsk hund. Så som det ser ut nu så är konceptkonsten i stort ohotad eftersom ett alternativ ännu inte nått tillräcklig verkan. Ska man undanskyffla konceptkonsten från tronen måste man ha alternativ, inte argument. Att konstvärlden befinner sig i ständig förändring vet vi, och jag har mycket svårt att tro att konsten kommer förbli densamma om tio, kanske tjugo år. Den må kanske tillhöra ett mer klassiskt alternativ, men det lär inte ske med hjälp av ARC, var så säkra;

“Get close enough to a modernist painting and some patches of paint and blots of color are pretty to look at. Stare at them long enough you might even convince yourself that there is something meaningful in them, like a Rorschach ink blot test. But neither a blob of paint nor a Rorschach test is a work of art, and neither are they truly meaningful. They aren’t meant to be interpreted as selections of reality at all.”

Jag har inga bekymmer med konstälskare som lyfter fram realism och klassisk konst, eller retrogardister av annat slag. Tvärtom så skulle jag med en pistol mot tinningen nog föredra den då min faktiskta skolning härrör ur ett klassiskt snitt. Jag tycker det är fel att man konserverar hela rörelsen genom att ge sig på modern konst, samtidigt som man lyfter fram skickliga realister som John Singer Sargent (bild) och William Bouguereau som flaggskepp. Dessa är döda sedan länge och deras verk har omvandlats till ARCs vapen mot modernismen, vilket per automatik blir att deras konst hamnar i riskzonen då den relateras till en samtida rörelse. Jag gillar inte ARC, men jag gillar John Singer Sargent. Så  ge fan i att kasta fram gamla mästare; dessa har inte bett om att framställas som offerlamm.

“[...]..our children instead have been subjected to methodical brain-washing and taught to deny the evidence of their own senses. Taught that Mattisse, Cézanne, and Picasso, along with their followers, were the most brilliant artists in all of history. Why? Because they weren’t telling us lies like the traditional painters, of course.”

Nu kära vänner ska jag bege mig in i ateljén igen. Med full kraft!

Detta inlägg har 4 kommentarer Läs och kommentera här

Bepansrade penslar

Eder bloggare sitter nu och är lite rund i kinderna efter ett par glas whiskey. Klockan närmar sig 04:30 och jag har precis sett filmerna om Che Guevara. Alltså del 1 och del 2 med Benicio del Toro som Ernesto själv. Bra rulle, alltid lika fascinerande med hjältar vars kostym inte består av material från Hollywoods fabriker. Che Guevara är ju för övrigt ett unikum vars liv och gärningar jag är väl beläst i. Hade jag velat förändra min kringliggande miljö på ett effektivt sätt hade jag blivit rebell – inte konstnär!

Innan filmen lade jag ett par väl valda lager oljefärg på en allt annat än slät duk. Det har blivit en allergi utan återvändo. Likaså med akvarellpapper. Snyggt skurna kanter skär mig i fingrarna direkt. Om den här trenden fortsätter kommer jag måla på krigsskadade betongplattor om ett år. Med bepansrade penslar och nitroglycerin.

Åter till fredagen. Vad passar bättre efter en hetsk målerisession att belöna slutkörda nerver med lite Long John? Slutkörda i positiv mening således. Jag är ett ras, dock ett lyckligt sådant. Märkligt det där. Jag har många målarkollegor som sitter och sipprar rödvin medans de målar. På folkhögskolan där jag gick satt elever alltid under kvällstid med varsitt glas rödtjut jämte penslarna. Personligen rör jag inte en droppe under tiden jag målar. Alkohol hämmar den måleriska kreativiteten precis som Viagra hämmar förmågan att ha ett återhållsamt samtal om kyrklig inredning med en Playmate. Som sitter naken i en sexgunga.

Jag har läst lite om droger (i Playboy bland annat), och det är ganska intressant. Substanser bestående av lycka finns ju i själva verket inte. Det finns inget lyckosubstans som redan inte finns naturligt i hjärnan. Droger antingen ersätter dessa, ibland med råge, eller stimulerar de som redan finns där. Jag tycker det talar lite för sig själv. Drogbruk eller drogmissbruk blir på så sätt ganska naturligt för människor vars verklighet inte kan stimulera lycka på naturlig väg.

Man väljer sin egen verklighet och vad den kan tillföra. Själv trivs jag som fisken i vattnet, och det gjorde jag innan whiskyn också. Det är skillnad på komplement och ersättning

Detta inlägg har En kommentar Läs och kommentera här