Rethink: Tensta Konsthall

Läs min recension här.

Detta inlägg har En kommentar Läs och kommentera här

Asså det va ba’ liksom sådär du vet….?

En tänkvärd dikt om vårt bristfälliga ordförråd av Taylor Mali

Speak with Conviction

Ööh, embed grejen liksom funkar fortfarande inte för mig va, så ni får typ liksom klicka er, du vet, vidare, men, asså, det är typ helt värt det. Han är ba’ du vet typ svinbra.

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Import

Jag är lat, och allting gör ont idag, så jag importerade en del av mitt senaste inlägg från vedspis. Mer och fler bilder finns där!

Saturday, after my flexy escapades, Simon and I trotted on to Milliken for some art and recreational activities. I fell in love with Bigert & Bergström’s weather forecasty ethereal lamps.

Connected to a computer continually receiveing weather prognoses they blinked and changed color according to the reports, embodying the overly discussed weather in real-time before our eyes. Mesmerizingly beautiful, and infinitely better than half-hearted small talk.

Also, of course, Market.

Mostly it was fine, not too upsetting, not too boring… But there were a few pieces that I really enjoyed. For instance this mysterious owl sculpture by Daniel Jensen:

And a few collages made from old torn book pages by David Svensson. The one on the picture below was titled “Dedication” and became my favourite. Very simple and very understated, yet quite touching without being mawkish.

Detta inlägg har Inga kommentarer Läs och kommentera här

Micropost: Escargots

De säger att det finns botemedel för allt, och idag råkar jag ha ett riktigt ess i rockärmen… Rene Laloux har länge varit ett av mina säkra kort för att ta kål på motivation och inspirationsbrist samt allmänt stillestånd i produktionen. Tre symptom jag lider av simultant för tillfället. Hence: Jag tar mitt morgonkaffe med Escargots.

“LES ESCARGOTS” (1965)
Uploaded by le_canard_vexe. – Up-to-the minute news videos.

Detta inlägg har En kommentar Läs och kommentera här

“Tele2 hälsar dig välkommen till INTERNET”

Ah, Interweb, som jag har saknat dig.

I 3 månader har jag försmäktat på min uppkopplingslösa ö, 3 månader utan konstant global direktkommunikation. Men nu, nu ser jag solen gå upp vid horisonten, dagen gryr och fräter ut det sista av mörkrets svettiga, nagelbitande, paranoida tendenser. Endorfiner flödar, min puls har återfått sin jämna, något vilsamma rytm och den där slöjan av lätt desperation har avlägsnat sig från mitt sargade smutsgröna anlete. Ljuvliga morfin, måtte det aldrig finnas en ände! Men det finns det ju tyvärr. En ände alltså… och när mitt liv lider mot sitt slut, straxt innan jag tar mitt sista andetag, är allt jag önskar en terabyte pur information Rakt In I Venen. Nådafixen som sänder mig blixtsnabbt till paradiset, där jag får inta min rättmätiga plats i det stora kunskapsarkivet.

I väntan på den dagen håller jag, inte helt utan entusiasm, till godo med mina nya, fräscha 10 meg per sekund. Älskling, hallå!? Jag är hemma!!

Detta inlägg har 2 kommentarer Läs och kommentera här

“För att bara en idiot tackar nej till det som är gratis”

Först, låt mig berätta.

För ett par år sedan när jag var påväg hem från skolan i SG tyckte jag det verkade vara en god idé att stanna ett par dagar i Bangkok. Jag hade aldrig varit i Thailand förut och jag var ändå tvungen att byta plan där så…..”Varför inte, liksom?”. Det blev som vanligt väldigt huxflux, jag hade ingen aning om vart jag skulle när jag väl stod på flygplatsen och blev tipsad om Khao San Road, vilket enligt turistinformationen var da-place-to-be för unga kringresande. När jag klev ur taxin möttes jag – inte helt oväntat – av backpacker-mecka. Mycket droger, mycket sex, mycket smutsiga dreadlocks. Dessa element är inga problem i sig, jag ogillar skarpt att moralisera och lever med övertygelsen att var och en är kapabel att bestämma över sina egna åtaganden.

Problemen började uppstå när jag insåg att ingen var intresserad av att prata med mig om jag inte, i min tur, var öppen för att bli penetrerad (no pun intended). Det framstod som absurt att jag, som ensam kvinna, inte hade lust att ge massan av män tillträde till mitt underliv, jag var “hämmad”, “ofri”, “frigid” och såklart alldeles jättetråkig. Vid ett par tillfällen fick jag nyttja mina biceps för att… så att säga…slippa undan.

Efter viss reflektion kunde jag inte låta bli att skratta, friheten i fri kärlek sträcker sig visst inte så långt som man skulle kunna tro….   “Men du är väl en fri kvinna?! Klart att du vill ligga!”

När jag redogjorde för kamrat S om mina erfarenheter från Bangkoks backpacker kultur spann vi vidare på det bisarra i fri-kärlek-så-länge-du-är-med-på-det konceptet och har sedan dess kontinuerligt kläckt en del rätt osmakliga skämt om goda intentioner, våldtäkt och gratis/fri (ordvitsen fungerar tyvärr bättre på engelska, där ‘free’ har dubbla meningar) sex. För ett extra cyniskt julskratt tillverkar jag just nu en äventyrarlåda, utrustad med allt man behöver för att övertala/frigöra sin partner. Det här är inte konst, det är låg, förskräcklig och extremt övertydlig humor. Komplett med bruksanvisning och allt.

Kamrat S ska få en i julklapp.

Detta inlägg har 6 kommentarer Läs och kommentera här

Det Är Så Enkelt Att Slappna Av

För att jag behöver det. Du behöver det. Låt obehaget penetrera ditt hjärta. Låt ilningarna skölja längs med ryggraden. Låt dig hypnotiseras av det svävande ansiktet med magentagloria…

klickity-klick –> Jag Är Så Mycket Lyckligare Nu

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Lätt att missa: populärmusik smugglar kritik

Det händer att jag, i mina mörkaste och mest misantropiska stunder, kommer på mig själv med att vara en inskränkt (hög)kulturelitist. Topplistor, populärlitteratur och hötorgskonst är plastigt, ytligt och dåligt, inget som intresserar mig och definitivt inte värt att lägga ner tid på vad gäller analys och reflektion. Tacka vet jag Wagner, Nietzsche och Svankmajer. Givetvis är det här ett minst sagt barnsligt förhållningssätt som passar bäst med lite rödvin i en klubb för inbördes beundran; och inte alls för någon med minsta tillstymmelse till ambition om att förstå vår samtid. Med detta sagt är det fortfarande en utmaning för mig att ge det ‘låga’ en ärlig chans, ofta blir det ju sådär….platt….ytligt….plastsexigt….och i allra högsta grad väldigt långtråkigt. Men Ibland, IBLAND blir man förvånad. Bara man tittar lite närmre. Här tänkte jag, sporadiskt, dela med mig av några av dessa upptäckter.

Först ut: 50 cent – in da club (eller, välkommen till klubbdystopin)

Vi har hört den allihop, “you can find me in the club, bottle full of bulb” osv. Det var först när jag satte mig ner och vaket tittade på videon jag upptäckte att Dre och Eminem spatserar omkring i vita rockar och bokför, misstänker jag, skapandet av artisten 50 cent. I slutet finns en jättefin scen där Dre och Eminem, fortfarande iklädda sina vetenskapsrockar, ser på spektaklet genom ett envägsfönster. Något antecknas och de båda avlägsnar sig (och lämnar kvar de festande mäniskorna som maktlösa djur…instängda ‘in da club’). Är det bara jag eller doftar det ändlösa partyt vackert av referenser till dystopiska kontrollsamhällen och en kritik av massproduktion? Döm själva.

Nästa: Lady Gaga – Paparazzi

Gaga är iofs rätt svår att missa, men jag hade lyckats göra det…”senaste hit-fenomenet? mnjaa…säkert ingenting för mig”… Det var inte förrän efter en diskussion om massmedial representation på poleforum.se jag dök in på allvar i hennes repertoar, varpå hon lamslog min inre kultursnobb med sin originella stil. Favorit från den här videon är kryckdansen som börjar 3:43.

Side note till någon som vet: varför kan jag inte lägga upp klipp med vanliga wordpress taggar?

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

God Morgon God Morgon God Morgon God MORGON!!!

Hemkommen från det nattliga brödjobbet med ryggen söndertuggad och hjärnan smält kan man behöva en extra knuff för att kunna ta sig igenom nästa dag. Till min egen förtjusning och milda förskräckelse är det enda jag för tillfället lyckas frambringa ur det ändlösa interweb-träsket Hyunmo Kim, en sydkoreansk man som “hopes to be the world’s greatest stupid idiot bass player”. Förbered er på en magnifik kombination av j-pop, genderbending, tofsar, nylonstrumpor, mjölk och fantastiskt flinka fingrar. Jag kan dessutom garantera er, ser ni videon till slut kommer ni vara Riktigt Jävla Vakna efteråt.

För ett stycke kultur när den är som…obekvämast…klicka här.

Sa någon GOD MORGON?!

Detta inlägg har 3 kommentarer Läs och kommentera här

Smygtitt – Die Zuhälterbande

En ytterst blygsam trickparad i relation till vad jag sysslar med för tillfället, vilket är en koreografi till Die Zuhälterbande ur Brechts tolvskillingsopera.  Samlingen är inte speciellt imponerande som fotografier, men jag bedömer dem vara dugliga som bildbevis för delredovisningen nästa vecka. Tyvärr är bilderna suddiga och man ser inte min snygga blåtira, men den finns där, lila och vacker. Efter dagens fotosession har jag även insett vikten av att inte se lika plågad ut som man faktiskt är… Om bilderna kunde tala skulle det låta: “AJajAJAJAajajaj #&%xxxxx%!!!!&+”

Vänster till höger: Gemini, Cross knee release, Hero, Egg, Scorpio och sist men inte minst: Pole Sit.

Detta inlägg har 10 kommentarer Läs och kommentera här

I veckodagarnas gränsland, nattfilm: Häxan

Det har varit en riktigt lång dag. Över en vecka sen du fick en god natts sömn, men flitig som du är steg du ändå upp klockan sju imorse, med en krigszon i magen, för att gå på det där mötet där alla envisades med att upplysa dig om saker du redan visste, och, såklart, för säkerhets skull upprepa allt till slutet av tystnadens outtömlighet. När du försökte äta lunch protesterade kroppen genom att pumpa ut magsyran i artärerna, vilket fick dina blodsprängda ögon att bli lite rödare och puta ut lite mer. För att bibehålla koncentrationen måste du titta intensivt på allt runt omkring dig, straxt upptäcker du att folk nog faktiskt stirrar på dig och du misstänker att du går lite konstigt. När du försöker rätta till det snubblar du och börjar halta. Vid det här laget känns tyngden av ditt eget huvud dig nästan övermäktig, och helst skulle du vilja skruva loss det med en skiftnyckel och placera det på ett bord någonstans där du kan ha uppsikt över din kropp. Trots detta bestämmer du dig för att gå och träna med motivationen “det brukar ju funka, jag kanske mår bättre sen“. Nu sitter du framför datorn skinnflådd med minst 5 nya blåmärken, sliten rygg efter för många inverts åt ett håll och går igenom allt du borde hunnit med idag men inte gjorde/tricket du inte lyckades sätta/mailen du inte svarat på ännu samtidigt som du knaprar orkeslöst på en bit bröd och försöker acceptera tanken på att John Blund nog inte dyker upp inatt heller. I just det här ögonblicket vill jag fråga dig: vad längtar du efter? (förutom möjligen vallmo-te, sömntabletter, en stor slägga eller nåt annat som kan få dig att somna). Är du lite som jag längtar du med all säkerhet efter att sakta luta dig tillbaka mot en mjuk kudde, känna hur den omsluter dig som en kär gammal vän och se lite skön, svartvit, totalt över-agerad, lagom obscen stumfilm.

På nattens meny har vi: Häxan, en svensk film från 1922 som lyckas med konststycket att vara både skandalös och rationell på samma gång.

Du kan se filmen i sin helhet här.

Public Domain, I luvs u.

Detta inlägg har 4 kommentarer Läs och kommentera här

Två nakna män som springer runt på en scen och säger ‘pling’… (eller: en avsiktligt lättsam början)

När Pia K tog plats i Statens Kunstråd i Danmark blev jag förvånad. När hon påstod att hon ville rota i kulturpolitikens ekonomiska system, slopa de livslånga stipendierna och satsa pengar på nya konstnärer blev jag om möjligt ännu mer förvånad. När hon besvarade frågan om vilken typ av konst hon inte riktigt kunde uppskatta med den bitska förlöjligande gestaltningen: “konstverk där två nakna män springer runt på en scen och säger ‘pling’” visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Som jag oftast gör i den situationen valde jag att skratta. Pia k är knappast känd för att vara öppensinnad, och det kanske inte var så oväntat att hon, ibland, skulle komma att framstå som en envis, reaktionär gammal dominikan med ett (på sin höjd) måttligt intresse för samtidskonst… Fast jag vill nog påstå att en något mindre inskränkt attityd inte verkar orimlig att begära.

Som tur är noterade även skaparna av det danska tv-programmet ‘Den 11. Time’ det absurda i Pias kommentar och genomförde en mer eller mindre omfattande research för att ta reda på om ett sådant verk över huvud taget existerade. Det visade sig att så inte var fallet, och i vad som måste ha varit ett moment of genius beslutade de sig för att ta saken i egna händer. Tillåt mig att lite fnissigt presentera: ‘Pling’ – fri tolkning efter idé av Pia Kjærsgaard.

Detta inlägg har 5 kommentarer Läs och kommentera här